sjomajlin

Man garsoa.

Året måste ha varit 2002, det var nånstans i februari.
Jag stod i en korridor i en skola med en massa uppspelta elever rusandes runt benen.
Ruba Speciala Internatskola i Ruba, Lettland, nära gränsen till Litauen.
Åtmonstone var det då på det viset att den lettiska staten kräver att elever i första klass ska kunna läsa och skriva, kan man inte det räknas man som förståndshandikappad och skickas iväg till internatskolor som finns, ungefär motsvarande en per landskap.
På dessa skolor får barnen mat för en [latt] per dag, vilket motsvarar ungefär 20 kronor, de har alltid en säng att sova i och alltid en filt att ha över sig, och de får, enligt lagen inte agas.
Det sorgliga i situationen är att många av barnen har det mycket bättre på skolan än hos sina familjer.
På helgerna åker många av barnen hem med kinderna randiga av tårar och kommer tillbaka på måndagsmorgonen med både blåmärken och sår.
Två syskon mimade hur pappa hade öppnat en ölburk, tagit en djup klunk och sedan tagit fram käppen. Sedan berättade de, med tolkning att de fått sova på golvet i köket där råttorna kilade runt och gnagde växelvis på brödsmulor och växelvis på dem.
Hemskt men sant.
Flera av barnen på skolan var föräldralösa alternativt icke önskvärda av sina föräldrar.
Så fruktansvärt att det inte går att greppa, hur föräldrar bara kan vägra att kännas vid sina barn...
Nåja, dessa barn hamnar, oavsett skriv- och läskunskaper också på specialskolorna om ingen släkting förbarmar sig, då skolorna också fungerar som barnhem.
Tyvär är det ju också så att barnen på skolan är så isolerade från andra barn att även de barn som bara haft lite svårt med läsningen eller skrivandet blir störda i sin utveckling, i olika utsträckning.
Och, för att inte tråka ut er med politik och historik inom handikappfrågor och sociala förhållanden i sverige och internationelt så kan jag sammanfatta det med att situationen i Lettland är många gånger sämre än den i sverige.

Min högstadieskola hade ett såkallat lettlandsprojekt där vi hade dagsverken och annat för att göra livet för eleverna på Rubas specialskola lite lättare.
En del i projektet var att varje elev i Ruba får ett personligt julpaket, en bananlåda fullstoppad med härligheter.
Några klädesplagg, tandborste och tandkräm, toapapper, något enkelt smycke, några godsaker...
Jag fick en gång åka med till lettland för att hjälpa till att dela ut paketen till barnen.
Det var ett bra tag efter jul, men högtidligare stämning har jag sällan upplevt.
Byprästen var där och bad för oss och välsignade oss, barnen på skolan hade övat sånger och danser.
Och så var det dags att dela ut paketen. Totalt kaos, men tillslut hade alla barn fått rätt låda, då var det dags för eleverna att gå till sina respektive klassrum för att öppna och beskåda.
Många av barnen kunde inte bära de stora och tunga lådorna, de var för små. Lettiska barn är mindre än svenska barn för de får inte lika mycket mat. Det var väldigt påtagligt. Några av de äldre barnen frågade faktiskt, med stor nyfikenhet varför vi svenskar var så stora när de var så smala...
Nåja, vi svenskar och lärarna hjälpte barnen att kånka upp lådorna och sedan slets de upp, och då gällde det att hålla i hatten, för man rycktes åt alla håll.
Alla barnen var så glada så glada och de ville stolta dela med sig och visa vad de hade fått.
De höll upp shampooflaskor med glädje, stolthet och tacksamhet som vore den en Oscarstatyett, de strök ömt över klädesplagg, vågade knappt öppna kritaskarna...
Det är nog den stunden jag ser tillbaka på som den då jag allra mest "stod på jorden", jag blev verkligen nerplockad från mitt luftslott.

Alla barn fick, som en liten extragåva en påse med en apelsin, en klubba, ett par pepparkakor och en liten ask med russin, om jag inte minns alldeles fel.
Paketen var alla packade och inhandlade av olika svenska familjer med koppling till kungsängsskolan, och det fanns en lista att gå efter, men innehållet var ju varierande, så det fanns en poäng i att alla skulle få något gott att äta.
På skolan serveras mycket sällan frukt och särskilt under vinterhalvåret, så helt tvärtom hur det skulle utspelat sig i sverige så var apelsinen mycket högre uppskattad än de sötare alternativen.
Många åt upp den direkt.

På kvällen skulle vi ha disco i skolans jympahall.
Vi stod, jag och några svenska vänner, i korridoren och... Ja, mest hängde och försökte hålla oss ur vägen för exalterade små letter som rusade runt i vild glädje, för när som helst skulle dörrarna öppnas.
Plötsligt känner jag något i min hand, något liksom kallt och mjukt och blött.
En apelsinklyfta. En flicka i 13-14årsåldern stoppar högtidligt en klyfta i varje hand i raden av svenskar.
Någon längre bort i raden kan lite lettiska och frågor om hon ändå inte ska äta apelsinen själv, men flickan svarar generat och lyckligt att hon vill dela med sig till oss som har delat med oss så mycket till henne och hennes kamrater.
Jag insåg allvaret i situationen och log och tackade, paldies, och stoppade klyftan i munnen trots att jag inte tyckte om apelsin.
Men sen den stunden är apelsin bland det godaste jag vet. Man dauds garsoa!