ett inlägg om Maja och twin peaks
Jag ser mig själv som en ganska orädd person.
Jag tror inte så många andra gör det. Jag blir väldigt skrämd av plötsliga ljud och plötsliga rörelser. Väldigt skrämd. Jag är inte rädd för hundar, men om en jycke skäller utan att jag medvetet tänker på att hundar kan skälla, så blir jag vettskrämd. Jag är inte rädd för telefoner, men om en telefon ringer utan att jag medvetet tänker på att telefoner kan ringa, så blir jag vettskrämd. Och så vidare.
Jag är inte rädd för det oväntade, men blir skrämd. Jag tycker det är skillnad, men det kanske bara är jag.
En period hade jag väldigt svårt för att öppna dörrar, eftersom jag inte visste vad som fanns bakom dem. Jag lät alltid folk gå före mig, för då hann jag få en liten glimt innan jag själv kom fram till dörrn.
Det är bättre nu, oftast tänker jag inte ens på det, men det är inte jättelänge sen jag öppnade en dörr till ett becksvart rum och blev så rädd att jag började gråta. Jag är inte mörkrädd, men jag var inte beredd på att det skulle vara svart där inne.
Så tramsig är jag, det får jag leva med.
En annan sån där sak som är jobbig är att se på filmer eller serier som jag inte vet nåt om. Jag sitter ibland och liksom scrollar igenom filmer jag har i datorn och som jag inte har sett, sen väljer jag nån gammal disneyklassiker ändå. Ett tag senare, nästa dag eller efter ett par veckor sätter jag mig och tittar på den nya filmen. Jag vill inte veta vad som händer, men jag vill ha lite hum om vad jag ska förvänta mig. Lite känsla för stämningen och så där. Inte vara helt oförberedd
Serier är ju en annan femma. Har man väl sett första avsnittet rullar det ju oftast på i mer eller mindre samma anda.
Jag har ju äntligen börjat titta på twin peaks, eftersom det är en sån där serie man bara måste se.
Jag har sett sisådär fem avsnitt, och jag gillar´t so far. Men grejen med twin peaks är väl just att det är konstigt och oväntat mest hela tiden? Så har jag förstått det.
Jag vill ju bara bädda ner mig och plöja, men det funkar inte riktigt. Och jag känner mig så tramsig...
Men nu ska jag med ett sticke i nävarna njuta av det sjätte avsnittet, och hör sen!
Jag tror inte så många andra gör det. Jag blir väldigt skrämd av plötsliga ljud och plötsliga rörelser. Väldigt skrämd. Jag är inte rädd för hundar, men om en jycke skäller utan att jag medvetet tänker på att hundar kan skälla, så blir jag vettskrämd. Jag är inte rädd för telefoner, men om en telefon ringer utan att jag medvetet tänker på att telefoner kan ringa, så blir jag vettskrämd. Och så vidare.
Jag är inte rädd för det oväntade, men blir skrämd. Jag tycker det är skillnad, men det kanske bara är jag.
En period hade jag väldigt svårt för att öppna dörrar, eftersom jag inte visste vad som fanns bakom dem. Jag lät alltid folk gå före mig, för då hann jag få en liten glimt innan jag själv kom fram till dörrn.
Det är bättre nu, oftast tänker jag inte ens på det, men det är inte jättelänge sen jag öppnade en dörr till ett becksvart rum och blev så rädd att jag började gråta. Jag är inte mörkrädd, men jag var inte beredd på att det skulle vara svart där inne.
Så tramsig är jag, det får jag leva med.
En annan sån där sak som är jobbig är att se på filmer eller serier som jag inte vet nåt om. Jag sitter ibland och liksom scrollar igenom filmer jag har i datorn och som jag inte har sett, sen väljer jag nån gammal disneyklassiker ändå. Ett tag senare, nästa dag eller efter ett par veckor sätter jag mig och tittar på den nya filmen. Jag vill inte veta vad som händer, men jag vill ha lite hum om vad jag ska förvänta mig. Lite känsla för stämningen och så där. Inte vara helt oförberedd
Serier är ju en annan femma. Har man väl sett första avsnittet rullar det ju oftast på i mer eller mindre samma anda.
Jag har ju äntligen börjat titta på twin peaks, eftersom det är en sån där serie man bara måste se.
Jag har sett sisådär fem avsnitt, och jag gillar´t so far. Men grejen med twin peaks är väl just att det är konstigt och oväntat mest hela tiden? Så har jag förstått det.
Jag vill ju bara bädda ner mig och plöja, men det funkar inte riktigt. Och jag känner mig så tramsig...
Men nu ska jag med ett sticke i nävarna njuta av det sjätte avsnittet, och hör sen!
Kommentarer
Helena säger:
Du är rädd för att öppna dörrar! Jag förstår hur du menar. Det oväntade är otäckt. Jag klarar inte av att se skräckfilmer (lite mer lättundvikligt problem) för jag står inte UT med skrämseleffekter.
Du är inte tramsig, det är som vilken annan fobi som helst. Det är inte tramsigt att vara rädd för spindlar, ormar eller flygplan, för det finns en logisk instinkt hos oss att vara rädd för dessa saker, för att spindlar och ormar "kan" vara dödliga och människor "ska" inte flyga.
Det borde väl vara samma sak med det man inte vet nånting om, typ döden. Många är rädda för döden, för liksom, vad händer då?
Eh, hehe, hoppas jag inte skriver för mycket, eller för tokigt.
sessy säger:
det är livsfarligt att leva, helt enkelt ;)
Helena säger:
...helt enkelt.. :P
Trackback
