sjomajlin

Oftast gillar jag att vara "singeltjej". Klara sig själv, liksom. Jag reder mig.
Men ibland, när det skiter sig, då önskar jag så innerligt jag hade en kompanjon att luta mig på.
Så idag, när jag körde från sista jobbet så svängde jag förbi macken.
Det var kö till pumpen, så jag slog av motorn. När det var dags att köra fram, då tusan startade inte motorn.
Jag fipplade med choken (tjåken?) och försökte igen. Inget.
Med tårar i ögonen och bultande hjärta tog jag upp mobilen och ringde till mannen i mitt liv.
Pappa. Han hade ingen bil. Så jag ringde Florén.
Emma ryckte ut. For till grannstan, hämtade pappa och anlände sedan till macken där jag satt. Ja, för, alltså, det var en såndäringa obemannad mack.
Då hade jag suttit i en kall bil och frusit i ungefär 45 minuter. Och tro som tusan att bilen startade på första försöket när pappa satte sig bakom ratten.
Ja....   så kan det gå...