sjomajlin

 

Förra veckan var jag och familjen på gotland. Inte bara på, faktiskt, storebror och jag var även under gotland. Eller i, kanske.

I sällskap med 6 andra besökare och två guider tog vi oss så långt in i Lummelundagrottorna man kan ta sig utan dykarutrustning. På bilden ovan kan man ändå ana att vi var ute på djupt vatten.

På vägen ut fick vi klättra i en smal klippkant med iskalla, stumma fingrar och spjärna emot med benen för att inte hamna lägre i vattnet än vadarstövlarna gick högt. Det gick bra. Ända fram tills kanten tog slut och man skulle svinga sig över till andra sidan av tunneln. Där räckte mitt vingspann inte till. Jag hann nästan bli lite skräckslagen i det kalla vattnet. Fast bara nästan. Guiderna har ju vart med förr, så klart, så jag fick ett handtag och sen var jag över på andra sidan.
Det var nog bra att jag var ivrig nog att klättra precis efter guiden i denna sista passage för han drog upp mig precis i tid tre gånger och jag tog mig torrskodd ur grottan efter tre döspännande timmar. Nåja, torrskodd förutom att det var en läcka i vadarstövlarna nånstans i lårhöjd på högerbenet. Men det var värre för några av besökarna som kom efter som faktiskt tog in ett par liter iskallt vatten i överkant.

 

Innan vi klättrade ut genom djupvattnet var vi alltså 500 meter in i grottan, men inte mycket mer än 25 meter under marken. Grundvattennivån, typ. (Antar jag)

Genom en ganska trång passage fick vi alla lov att ställa oss på led, ta tag i personen framför och släcka alla lamporna. Sen klättrade vi så brant uppåt, klämde oss genom en passage där man fick sätta sig på rumpan och huka med huvuet, ner på andra sidan, sittandes tills man kände att fötterna var i vatten igen, då gick det bra att ställa sig upp.

Med lamporna tända igen kröp vi in i en tunnel som inte var mer än ca 60 centimeter där den var som högst i tak, och lägre än så på sina ställen. Det kändes som att vi ålade ett par kilometer, men det var kanske inte mer än... 30 meter? Det var trångt, fullt med vassa stenar på golvet. Efter en knapp evighets kravlande breddade sig gången och blev ett rum där vi ganska precis fick plats allihop. Halvlåg man på rygg med böjda knän var taket ca en decimeter ovanför knäna. Där skulle vi sen göra nånslags rondellvariant och komma tillbaka ut i tunneln vi kom genom.
Just där slog det mig att det inte var läge att drabbas av varken panik eller klaustrofobi.

Det gick bra. Äventyret var större.

Vi kravlade oss tillbaka allihop, knallade vidare till sifonen. Alltså där tunneln viker av nedåt och blir vattenfylld. Där satte vi oss på kanterna och fikade chokladkakor. Mycket märklig och fantastisk känsla!

 

Ja... Är du en smula äventyligt lagd och får möjligheten att se en grotta utan att behöva gå på uppbygda ramper så ta den!

Så himla häftigt!!

 

(Och ja, alltså... Det var lite en grej att man skulle krigsmåla sig i ansiktet med lera. De andra nöjde sig med två streck under ögonen. Jag tog en lite mer kreativ vinkel på det hela. Storebror gick all in. Inge konstigt med det.)

 

 

På tal om att springa långt i värmen på födelsedagen...
Förra veckan hade jag så ont i min långa tå, aj aj aj.

Häromdan tyckte jag att nagellacket på den tån såg konstigt ut. Mer lila än rött, så jag tog bort nagellacket för att titta. Och minsann!!
Min allra första springa-långt-blå-tå. Oh, jag är så stolt att jag nästan spricker!!!

 

 

Jo, man får egoposta, inge mer med det.

Och jag gillar mina ben, de är skitsnygga!

 

Nu packar jag strax in elpiano och förstärkare i bilen och susar till grannstan för att sjunga på årets fest.

Vigsel och barnvälkomnande, vilket förtroende och vilken ära!

Bara jag kan hålla nerverna i schack, de har en förmåga att darra i rösttrakten nämligen.

 

(Ja, hon är inte bara bra på att sticka vackra saker och är snygg, hon kan sjunga och spela piano också, vilket svin!!)

Gott nytt år, vänner.
Må 2014 bli allt vi förtjänar och lite till!

 

 

Jag älskar min tjocka vinterpäls!
Ja, men typ, det känns som att dra på sig en tjock, varm päls. Ullpäls.
Love it!

 

 

Åh, hurra!
Titta så fint! Jag har fått medalj!
Fina Anneli överraskade mig på jobbet i måndags.
Hurra!!!

Jag har legat vaken så många nätter och undrat varför jag är så svag. Varför jag är så klen.
Hur mycket jag än kämpar och försöker och sliter med saker som verkar så enkla för andra så klarar jag inte av det. Hur klen kan man vara?! Vad gör jag för fel?!

När jag började läsa på om HSP blev jag först väldigt...rädd... Illa berörd, på nåt vis. Skrämd.

Väldigt skrämd.
Sen började jag förstå. Det är inte fel på mig. Det är inte fel på mig.
Jag är skörare än många. Känsligare. Ömtåligare.

 

Jag kommer nästan dagligen att tänka på saker och situationer som jag plötsligt kan börja förstå.
Tillfällen då "ingen annan" verkat vara det minsta påverkad och jag själv känt att jag nästan drunknar.

Jag börjar förstå att jag inte alls kämpade sämre eller orkade mindre. "Alla andra" upplevde inte det jag upplevde.
När jag blev bildligt omjoggad på målrakan hade jag gjort en emotionel Ironman och joggaren var just klar med uppvärmningen. Jag var inte alls sämre eller klenare.
Nä, jag är faktiskt inte alls svagare, jag är tusen gånger starkare. Kämpar tusen gånger hårdare.
Det betyder inte att jag är bättre än någon annan, men det betyder att jag måste lära mig att uppskatta mig själv för det jag gör, inte för vad jag inte orkar. För jag orkar inte.

Och så känns det ändå lite bättre. Lite mer hoppfullt. Jag känner mig modig.

Och så tänker jag på hur mycket jag har framför mig som jag inte kommer orka, och hur mycket som kommer ta all min kraft att ta mig igenom. Saker som "alla andra" gör i en handvändning.
Och så sitter jag och gråter i mitt ullgarn då det tovar ihop sig.
Vissa dagar är det ett helt maraton att hålla huvudet högt och ryggen rak.
Och hur förklarar man för Hurtiga Herman att jag inte alls är lat, otränad eller oinspirerad, utan i själva verket springer ett helt annat lopp fast det inte går att bevisa?

Jag tror inte det går.

Men jag borde tusan få tapperhetsmedalj flera gånger om!!

Och alla andra också. Faktiskt. Alla kämpar vi ju med olika saker. Men det här är inte "alla andras" blogg, så just nu skiter jag lite i det, för det är lite lättare att andas djupt ner i magen då.

 

Men titta en sån tuff brudinna!

Ja, nä, men idag har jag å yrkets vägnar ägnat mig åt saker jag inte vanligtvis gör. Eller kanske tillochmed aldrig har gjort förr.

Jag har skickat ut pressmeddelande. Jag har promenerat runt på stan med tejprulle och affischer. Hade inte en enda kvar när jag kom tillbaka till kontoret. Dock hade jag två missade samtal och ett meddelande på telefonsvararen, så jag ringde tillbaka. Det var en dam på Sveriges Radio, som efter att vi pratat en liten stund sa "det här låter bra, jag behöver inte intervjua dig nu, vi tar det direkt sen, ringer upp dig lite efter fyra!"

Jahaja, Det gjorde de också.
Oh, så nervös jag blev!! Lite lugnare kändes det när Monica Zetterlund sjöng mig i örat medan jag väntade på min tur. (Fast sen sa radiodamen att det inte var Monica... Jäklar, va jag mååååste se filmen!!!)

När vi pratat färdigt och lagt på var jag genomsvett och kunde inte minnas ett ord jag sagt.

Nyfiken?
Mm, klicka på den här länken (är osäker på om jag länkar till dagens program eller programmet som sådant, klicka vidare till 25/9 om det behövs) och lyssna! Ja, vill man mest bara höra min vackra stämma får man spola fram ungefär en timma och tjugo minuter. Det kan det kanske vara värt!

 

Jag känner mig klart nöjd med dagen hurellerhur.
Tack för visat intresse.

Om ingen annan klappar en på axeln får man göra det själv!
Och i det här fallet är jag inte förvånad över att ingen annan gör det faktiskt, för så bra är det.

Eller de. Sömmarna. Det är inte bara raglansömmarna som är jäkligt snygga, utan samtliga sömmar faktiskt.
Kolla bara!

Ser ni hur snygga sömmarna är?!

Nej, just det, det syns ens inte att det är sömmar, så snygga är de.
Fyfasenvabrajagär!

Gamla meriter är också meriter.
Den här var jag inte särskilt gammal när jag gjorde.
Fåret ser ut som ett spökfår, men detär fint ändå.

Sicket kreativt barn jag var!