när orken inte räcker till
Alltså... det är så mycket jobb och stress och ont i huvet och svårt att andas djupt och omöjligt att sätta ihop ord.
Jag har nya glasögon, stickar på evighetsprojekt, låtsas att hösten inte alls gör mig suddig i kanterna och pluggar en konstig kurs.
Jag har nya glasögon, stickar på evighetsprojekt, låtsas att hösten inte alls gör mig suddig i kanterna och pluggar en konstig kurs.
Bilder från instagram, sjomajlin,
gahhhh
Jag har vart stressad ett tag. Haft stressymtom.
Försökt ta det lugnt, andas djupt, äta bra, promenera, sticka, koppla av.
Försökt ta det lugnt, andas djupt, äta bra, promenera, sticka, koppla av.
I söndags när jag gick och la mig slog magontet till. Jag kunde inte sova för jag hade så ont i magen.
När måndagens arbetsdag närmade sig sitt slut bad jag chefen om fem minuter, han sa att jag fick två, jag tror jag tog tio.
Han fattade grejen och tog mig på allvar. Skönt. (En av de jämnåriga kollegorna är för närvarande sjukskriven pga för mycket stress, så atteeh....)
En liten panikattack senare och 1.5 timmar mer än de "vanliga" åtta gick jag hem med lite lättare steg.
För att ligga vaken större delen av ytterligare en natt pga magont. (och ja, ont mest överallt).
Imorse skuttade jag upp pigg som en lärka. Nej, det gjorde jag inte. Jag fick tvinga mig själv att känna efter, och sen ringde jag och sjukanmälde mig på diverse håll, och sen ringde jag vårdcentralen.
Sen sov jag till halv två.
Sen sov jag till halv två.
Man mår verkligen dåligt när magen gör ont. Och eftersom jag inte vågade äta eller dricka har jag galet ont i huvet, och nu vågar jag inte ta några värktabletter...
Men efter samtal med vårdcentralen och ett besök på apoteket hoppas jag på att det ska kännas bättre inom ett par dagar. Det verkar vara saltsyran som är boven. Ja, jag är varken förvånad eller skeptisk, egentligen.
Men efter samtal med vårdcentralen och ett besök på apoteket hoppas jag på att det ska kännas bättre inom ett par dagar. Det verkar vara saltsyran som är boven. Ja, jag är varken förvånad eller skeptisk, egentligen.
Men det förklarar inte varför jag har så ont i nacken/ryggen, har svårt att andas eller varför ansiktet är svullet.
Tills vidare jobbar jag på att krya på mig så att jag kan jobba i helgen... (ja.. ni hör ju.....)
När apoteksdamen spände ögonen i mig och sa "hoppas nu att det blir bättre" fick jag bita mig i läppen för att inte börja gråta.
Men visst är väl te och p-max jättebra för magen, visst, visst, visst?? Den blir inte alls mer sur och ledsen av det, visst, visst?!?!
Och så ska man visst ta det lite lugnt med fibrerna sägs det, men om jag bara stickar med (ull)fibrerna borde väl magen inte behöva bry sig?...
hej!
Hallåja!
Jo, men det är så här faktiskt, att jag kämpar på med stress och panikattacker och lite svårt att komma ihåg att andas, och nåt märkligt som gör att det rinner tårar ur ögonen hela dagarna, och så där.
Jag försöker ta mig tid att andas riktigt djupt ner i magen, få lite sol på näsan, gå en prommenad, sticka ett par maskor, dricka te.
Jag försöker ta mig tid att andas riktigt djupt ner i magen, få lite sol på näsan, gå en prommenad, sticka ett par maskor, dricka te.
Men just nu är lite svårt att orka med så mycket mer.
Ursäkter, ursäkter. Men ibland är det så. Punkt.
Hoppas du har det riktigt bra i aprilvädret.
Hörs!
mardröm
Jag tittar inte på skräckfilm. Jag pallar inte. Det kryper in, innanför skinnet och det roar mig inte att må kass.
Helt enkelt.
Helt enkelt.
Idag har jag youtubat kortfilmer som lights out och smiling man, och ja, de kröp innanför mitt skinn.
Det är obehagligt ett bra tag. Jag såg mig över axeln, kollade bakom sätena i bilen.
Men det som inte går att skaka av sig är värre.
Men det som inte går att skaka av sig är värre.
Idag träffade jag en kollega som råkat illa ut. Armen i gips, ca 8 stygn i huvet, blåslagen.
En motdemonstration mot svenskarnas parti.
Ingen kan vinna på inskränkthet, våld och rädsla. Ingen. Alla blir vi förlorare när våld får råda.
Jag kan inte skaka av mig obehaget. Det är bra, i teorin. Men inte för nattsömnen. Eller humöret.
Mardröm.
blah blah
Hej fina ni.
Förlåååååt, jag har inte glömt bort er!
Det är bara väldigt mycket.
Jag är vårtrött, eller nåt. Sjukt trött, värkig. Och väldigt mycket tankar och känslor. Ojojoj...
Och inte helt lugnt på jobbet, stoooor omorganisation på gång och det känns som att jag inte har nån fast punkt att sätta ner fötterna på. Jag behöver ta ett par djupa andetag, men jag hittar ingen luftficka.
Det är bara väldigt mycket.
Jag är vårtrött, eller nåt. Sjukt trött, värkig. Och väldigt mycket tankar och känslor. Ojojoj...
Och inte helt lugnt på jobbet, stoooor omorganisation på gång och det känns som att jag inte har nån fast punkt att sätta ner fötterna på. Jag behöver ta ett par djupa andetag, men jag hittar ingen luftficka.
Det är inte superbra stämning... Och jag vill inte skita ner bloggen. Och jag orkar inte riktigt skrapa ihop inspiration till trevliga blogginlägg. Och det får faktiskt vara okej!
Det är okej att känna, det är okej att säga vad man känner och det är okej att skita i det ibland. Också.
Det är okej att känna, det är okej att säga vad man känner och det är okej att skita i det ibland. Också.
Livet...
Ptja. Några bilder från veckan. Rätt mycket garn. Skönt.
Hoppas ni har det bra!!
vad?
Jo, man får egoposta, inge mer med det.
Och jag gillar mina ben, de är skitsnygga!
benen
Som medlem av den mycket exlusiva gruppen "i-landskvinnor" har jag mycket sällan tyckt att någon del av min kropp varit för liten.
Ja, förutom mina mikroskopiska öron, möjligtvis. Och min överläpp i profil.
Nåja. Idag fick jag syn på min spegelbild i en glasdörr och ... undrade om det verkligen var jag.
Med så spinkiga ben?
Jag har tyckt att mina vader vart lite för taniga när jag rört på mig för lite, ja det har jag ju faktiskt, men inte som nu. Både lår och vader är på tok för spinkiga.
Mycket spännande känsla!
Med så spinkiga ben?
Jag har tyckt att mina vader vart lite för taniga när jag rört på mig för lite, ja det har jag ju faktiskt, men inte som nu. Både lår och vader är på tok för spinkiga.
Mycket spännande känsla!
Och problemet är ju faktiskt ganska lätt åtgärdat.
Dags för pistol squats, helt enkelt!
Dags för pistol squats, helt enkelt!
god dag
God dag.
Inte.
Blev väckt mitt i natten, efter jobbig panikattackskväll, var så trött att jag bara grät, kunde inte somna om eftersom jag grät, orkade inte sluta gråta för jag var så trött. Märkliga radioröster med märkliga dialekter refererade min sömnlöshet och hjärnan vägrade vara tyst.
Inte.
Blev väckt mitt i natten, efter jobbig panikattackskväll, var så trött att jag bara grät, kunde inte somna om eftersom jag grät, orkade inte sluta gråta för jag var så trött. Märkliga radioröster med märkliga dialekter refererade min sömnlöshet och hjärnan vägrade vara tyst.
Mer otrevlig än vanligt idag.
Håll käften!
Håll käften!
adventskalender #2
Det är advent, det ääär adveeent!
Ja, men jag tycker nog faktiskt att första adventslördagen också är advent faktiskt.
Och här kommer den andra adventskalendern, som utlovat.
Som medelklassperson med jobb i sverige har jag mer pengar än många, även om det inte alltid är så lätt att tänka så.
I år tänker jag, istället för att äta en bit billig choklad varje dag istället skänka en slant varje dag.
Röda korset, unicef, lokal julklappsinsamling, köpa sockor till RIA att dela ut, cancerfonden...
Det finns många mottagare som antagligen har bättre nytta av slanten än jag.
Det finns många mottagare som antagligen har bättre nytta av slanten än jag.
Om jag får önska, och önska får jag; så hakar ni som läser på min idé.
Beloppet är valfritt, och väljer man att skänka en lite större slant för varje adventsljus vi tänder så går det också bra. Det är liksom fritt från regler, men fullt av hjärta.
Haka på mig, så gör vi något litet tillsammans.
God jul!
alltså...
alltså november...
Jag och november är inte bästa vänner....
dagens tips!
Jag såg den här videon igår, och kunde inte sluta titta på den. Är så starkt berörd av dessa kvinnor.
Se den!
Se den igen!
Och igen!
Happy halloween!
lite svag i konturerna
Hej på er kåmpizar.
Alltså, ni fattar väl att jag inte skriver hela mitt liv här va?
Jo, alltså, för så här... Jag har, av olika anledningar varit jäkligt opepp och på väldigt dåligt humör på sistone, och så har jag inte velat vara surtanten som bara gnäller och gnäller, så jag har hållt tyst.
Men så har jag tänkt på bra och fina saker jag velat blogga om, men då känner jag mig liksom falsk istället.
Jag vill inte vara del av det där som händer på www, ni vet, att "man" bara visar upp allt det där fina och bra så alla andra (inklusive en själv?) blir stressade.
Och så blir jag alldeles ännu mer tankevilsen.
Men visst är ni väl med på att jag inte bloggar om hela min sanning?
Ibland (oftast) väljer jag att visa upp det fina, för jag vill att folk ska tycka om mig.
Och ibland bjussar jag på andra delar för att det är lite kul. Och ibland är jag väldigt ärlig om "det fula".
Fast nu känner jag mig som för få teblad i alldeles för mycket vatten.
Men jag har mitt garn. Där det finns garn finns det hopp.
weekend plan
Alltså.
Det har varit rätt dålig stämning i mitt huvud ett tag.
Så jag har inte riktigt orkat, ja.. ni fattar...
Här är min plan för helgen never the less:
- Jobba med kören på lördag fm.
- Sjunga med "privata" kören på söndag fm.
- Gå på musikcafé (VuxenVox) på fredag kväll. (är typ på väg nu)
- Sticka. Här skymtar hemlighetsstickningen. Jag. Älskar. Den!
Och så ska jag ge fanken i att bli förkyld, jag ska vila och försöka få rätsida på insidan.
Ungefär.
Trevlig helg!
Trevlig helg!
trött inuti
Jag har legat vaken så många nätter och undrat varför jag är så svag. Varför jag är så klen.
Hur mycket jag än kämpar och försöker och sliter med saker som verkar så enkla för andra så klarar jag inte av det. Hur klen kan man vara?! Vad gör jag för fel?!
När jag började läsa på om HSP blev jag först väldigt...rädd... Illa berörd, på nåt vis. Skrämd.
Väldigt skrämd.
Sen började jag förstå. Det är inte fel på mig. Det är inte fel på mig.
Jag är skörare än många. Känsligare. Ömtåligare.
Sen började jag förstå. Det är inte fel på mig. Det är inte fel på mig.
Jag är skörare än många. Känsligare. Ömtåligare.
Jag kommer nästan dagligen att tänka på saker och situationer som jag plötsligt kan börja förstå.
Tillfällen då "ingen annan" verkat vara det minsta påverkad och jag själv känt att jag nästan drunknar.
Tillfällen då "ingen annan" verkat vara det minsta påverkad och jag själv känt att jag nästan drunknar.
Jag börjar förstå att jag inte alls kämpade sämre eller orkade mindre. "Alla andra" upplevde inte det jag upplevde.
När jag blev bildligt omjoggad på målrakan hade jag gjort en emotionel Ironman och joggaren var just klar med uppvärmningen. Jag var inte alls sämre eller klenare.
Nä, jag är faktiskt inte alls svagare, jag är tusen gånger starkare. Kämpar tusen gånger hårdare.
Det betyder inte att jag är bättre än någon annan, men det betyder att jag måste lära mig att uppskatta mig själv för det jag gör, inte för vad jag inte orkar. För jag orkar inte.
När jag blev bildligt omjoggad på målrakan hade jag gjort en emotionel Ironman och joggaren var just klar med uppvärmningen. Jag var inte alls sämre eller klenare.
Nä, jag är faktiskt inte alls svagare, jag är tusen gånger starkare. Kämpar tusen gånger hårdare.
Det betyder inte att jag är bättre än någon annan, men det betyder att jag måste lära mig att uppskatta mig själv för det jag gör, inte för vad jag inte orkar. För jag orkar inte.
Och så känns det ändå lite bättre. Lite mer hoppfullt. Jag känner mig modig.
Och så tänker jag på hur mycket jag har framför mig som jag inte kommer orka, och hur mycket som kommer ta all min kraft att ta mig igenom. Saker som "alla andra" gör i en handvändning.
Och så sitter jag och gråter i mitt ullgarn då det tovar ihop sig.
Vissa dagar är det ett helt maraton att hålla huvudet högt och ryggen rak.
Och hur förklarar man för Hurtiga Herman att jag inte alls är lat, otränad eller oinspirerad, utan i själva verket springer ett helt annat lopp fast det inte går att bevisa?
Och så sitter jag och gråter i mitt ullgarn då det tovar ihop sig.
Vissa dagar är det ett helt maraton att hålla huvudet högt och ryggen rak.
Och hur förklarar man för Hurtiga Herman att jag inte alls är lat, otränad eller oinspirerad, utan i själva verket springer ett helt annat lopp fast det inte går att bevisa?
Jag tror inte det går.
Men jag borde tusan få tapperhetsmedalj flera gånger om!!
Och alla andra också. Faktiskt. Alla kämpar vi ju med olika saker. Men det här är inte "alla andras" blogg, så just nu skiter jag lite i det, för det är lite lättare att andas djupt ner i magen då.
sticknick
Jönköpings stickpicknickgrupp har, (med visst överseende från min sida) flyttat in på stadsbiblioteket.
Ikväll var ni 9 unga tanter i varierande åldrar som socialstickade ett par timmar, precis vad jag behövde!
Efter den tunga morgonen drog jag stark fördel av att jag har typ världens bästa jobb; jag researchade pyssel/hantverk (läste kreativa bloggar) och bestämde att jag faktiskt måste provvika ett par papperspyssel, faktiskt. Och så länge fingrarna är alldeles klistriga kan jag ju bra gärna inte göra nåt annat med dem!! Faktiskt!
(Det var ett jobbuppdrag på riktigt, jag vet, bra jobb!)
Efter den tunga morgonen drog jag stark fördel av att jag har typ världens bästa jobb; jag researchade pyssel/hantverk (läste kreativa bloggar) och bestämde att jag faktiskt måste provvika ett par papperspyssel, faktiskt. Och så länge fingrarna är alldeles klistriga kan jag ju bra gärna inte göra nåt annat med dem!! Faktiskt!
(Det var ett jobbuppdrag på riktigt, jag vet, bra jobb!)
Efter det kändes det lite lättare, alltihopetta... Men det här med höst alltså... Jag försöker vara så jäkla stark och modig och tänka positivt.
Men jag liksom snubblar på skosnörena och får regndroppar innanför kragen i nacken och känner mig lika blek som höstdimman.
Men jag liksom snubblar på skosnörena och får regndroppar innanför kragen i nacken och känner mig lika blek som höstdimman.
Jag vet inte... Jag längtar till havet och behöver nog andas annan luft en stund. Se horrisonten.
Vad gör man när tet är slut och ljusen brunnit ner?....
:'(
Fast idag hann jag å andra sidan inte vara ens en halvtimme på jobbet innan jag började trötthetsgråta...
Skithöst!!!!
prickig
Alltså, det är inte så att jag nojjar över att jag har en prick. Jag har många prickar, varav endel är ganska stora.
Sån är jag och så ser jag ut, det är inte mer med det.
Jag tyckte bara den i knävecket var lite kul.......
Jag tyckte bara den i knävecket var lite kul.......
vettehulken...
Jag vet inte riktigt vad det är som skaver mig.
Men nåt är det som är på tok. Allt känns obekvämt och fel.
Idag var den första dagen jag "på riktigt" inte jobbat med han jag assisterat i 4.5 år. Separation...
Det känns märkligt. Och jag tror det kommer bli skitbra, "nya jobbet" och det där, men...
Det är väl en process det med.
Det är väl en process det med.
Och ja, jag vet att jag inte delat med mig av vad det är som komma skall, men jag vet inte riktigt själv än.
Eller jo. Det blir heltid (första gången jag jobbar heltid...) på ABF frånochmed augusti.
Eller jo. Det blir heltid (första gången jag jobbar heltid...) på ABF frånochmed augusti.
Men jag vet inte riktigt vad det är jag ska göra. Från torsdag fram till midsommar kommer vara fullspäckat av "nytt".
Det blir bra, men det är väl kanske förändringen som skaver.
Kanske.
Antagligen?
Antagligen?
Jag vet inte. För tillfället önskar jag mest att jag får sova riktigt gott i natt, och inte vakna superledsen på grund av en dröm jag inte ens minns men inte kan skaka av mig...
HSP overload...
Jag återkommer när jag känner för't.
(Antagligen snart.)
blööööö
Jädra skitHSP....
Jag hatar att jag är så jamla bräcklig...
Fuck!
:'(
Jag hatar att jag är så jamla bräcklig...
Fuck!
:'(
vändningen
Efter så många tårar att jag höll på att drunkna, ilska så tavlor for från väggarna och knytnävarna ömmade, panikångest och sömnlösa nätter fick jag ett telefonsamtal.
Jag fick nästan nypa mig för att se om det var på riktigt, jag var alldeles rusig. En våg och en vändning och skeppet tar fart mot det oändliga djup som vi kallar hav, för att citera Charles Hårfager, vilket jag tydligen gärna gör när känslorna och vågorna svallar.
Det hela behöver redas ut och jag behöver landa. Jag har inga som helt illusioner om att det vore nån fara att "avslöja hemligheter" här på bloggen, så som större bloggare gör, men jag känner ändå att jag vill ha ordning på torpet och inte fantisera iväg.
Det jag vill ha sagt är att något nytt har hänt, det har vänt, nu fortsätter äventyret och det snurrar i mitt huvud.
Tacksamhet och extas.
Tack för visat intresse.
Kom igen då, livet! Mina muskler rår du inte på!
