vissa dagar...
Vissa dagar är det bara så sjukt mycket svårare än andra.
Att övertyga ens sig själv om att det inte suger att vara HSP.
Ego conglutinata, ergo sum
iallafall något
Ikväll höll vi vinterkonsert med min kör, tillsammans med fantastiska Junekvintetten + slagverk.
I publiken satt en läkare jag gått mycket hos under skolåren, en läkare som till skillnad från många andra lyssnade på mig och tog mig på stort allvar.
Det syntes i hans ansikte att han njöt av musiken ikväll, och jag blev lite rörd av det vackra i tanken att jag får "ge tillbaka".
Jag tror att vi alla får göra det ibland. Kanske och förhoppningsvis fler gånger än vi själva vet om jag märker.
Att få sjunga i en kör och vara en del av en fin musikstund går kanske inte att jämföra rakt av med att vara läkare och hjälpa folk med sådant som läkare kan, men det är något och något är mer än inget.
I publiken satt en läkare jag gått mycket hos under skolåren, en läkare som till skillnad från många andra lyssnade på mig och tog mig på stort allvar.
Det syntes i hans ansikte att han njöt av musiken ikväll, och jag blev lite rörd av det vackra i tanken att jag får "ge tillbaka".
Jag tror att vi alla får göra det ibland. Kanske och förhoppningsvis fler gånger än vi själva vet om jag märker.
Att få sjunga i en kör och vara en del av en fin musikstund går kanske inte att jämföra rakt av med att vara läkare och hjälpa folk med sådant som läkare kan, men det är något och något är mer än inget.
Tänk va fint att få göra något.
ugglas
god jul
2009 skrev jag detta.
Lika aktuellt i år, om vi byter ut malaria mot vatten.
Ingen kan göra allt, alla kan göra något.
om jag ska vara ärlig...
...så har jag lite problem med humöret och energin. Det är höga berg och djupa dalar.
Jag är ganska HiSPig.
Jag vill ha en schysst bloggrytm, men jag vill inte att det ska vara en press.
Så är det med det. Sporadiska tider.
Och i ärlighetens namn skulle det inte vara så dumt om ni, kära vänner lämnade lite önskemål om vad ni skulle vilja läsa om på denna lilla blogg. Men ingen press...
Och i ärlighetens namn skulle det inte vara så dumt om ni, kära vänner lämnade lite önskemål om vad ni skulle vilja läsa om på denna lilla blogg. Men ingen press...
Jag återkommer när jag känner för´t.
ta dig i röven, Jante!
Tillåt mig skryta.
I vintras köpte jag dessa byxor, och älskade dem. De satt väldigt bra.
Och de sitter exakt lika bra idag. Om...
...Om jag, som jag lärt mig av Americas next Top Model att man ska göra för att få stora kläder att se bra ut på bild - stoppar två 1.5 liters pet-flaskor innanför linningen i ryggen!
I vintras köpte jag dessa byxor, och älskade dem. De satt väldigt bra.
Och de sitter exakt lika bra idag. Om...
...Om jag, som jag lärt mig av Americas next Top Model att man ska göra för att få stora kläder att se bra ut på bild - stoppar två 1.5 liters pet-flaskor innanför linningen i ryggen!
Här har det hänt grejjer!
Fy tusan va bra jobbat!
Ja, jag måste faktiskt få påminna mig själv om detta eftersom det inte går så himla bra för mig längre. Jag är så skälvande nära att ha gått ner femton (!!!) kilo (sen januari) men det har jag å andra sidan varit i två månader nu.
Jag skulle precis ta nya friska tag när jag blev inlagd på akuten.
Sen skulle jag ta nya friska tag och så blev jag förkyld. Alltid finns det något att skylla på.
Jag skulle precis ta nya friska tag när jag blev inlagd på akuten.
Sen skulle jag ta nya friska tag och så blev jag förkyld. Alltid finns det något att skylla på.
Men nu tusan.
Nu är det ett halvt kilo kvar (igen) och den här gången finns inga ursäkter!
Nu är det ett halvt kilo kvar (igen) och den här gången finns inga ursäkter!
Nu kör vi!!!
TGIF!
så fina ni är
Ja, så fina ni är som tittar in här trots att jag inte orkar skriva på flera dar...
Jag har haft en deppig vecka och orkade inte deppa ner hela bloggen, så jag bara lät bli.
En helkväll eller två med min symaskin senare känns det lite bättre.
En helkväll eller två med min symaskin senare känns det lite bättre.
Alla tips på hur man orkar med november mottages dock tacksamt.
Och det är fritt fram att bjuda mig på solsemester över nyår, jag vet att det är flera som har undrat. (eller?)
läget
Okej.
När jag var nio var jag med om ett ryggmärgsvätskeprov med lokalbedövning. Då visste jag inte att lokalbedövning inte riktigt tar på mig, utan trodde det skulle göra så där infernaliskt ont.
Sen dess har jag varit typ paniskt ångesträdd för allt som har med ryggrad att göra.
Det här med "förändring på ryggraden, vi måste göra en MRundersökning så fort som möjligt" har jag försökt att inte tänka på, men nu, lagom till jag ska träffa ortopeden imorn, har det kommit ikapp mig.
Och så har jag typ som håll i sidan som känns likadant som det gjorde för två veckor sen. När jag ringde vårdcentralen då sa sköterskan att jag skulle avvakta att antibiotikan skulle "komma ut i systemet".
Nu när jag slutat kuren och det kommer tillbaka tänkte jag att det kanske inte var så himla bra.
Nu när jag slutat kuren och det kommer tillbaka tänkte jag att det kanske inte var så himla bra.
Så jag ringde vårdcentralen igen, och hoppades liksom på att sköterskan skulle säga att det är precis så det ska vara, det tyder på att njurarna repar sig.
Istället sa bad hon mig kissa i en burk och komma in imorn.
Istället sa bad hon mig kissa i en burk och komma in imorn.
Och dessutom har jag väldigt ont i ryggen.
...inte så himla pepp......
okej
Okej, så här är det.
Jag har nån form av myalgi, men inte fibro. Jag har värk i kroppen och märkligt humör. Jag hävdar med bestämdhet att jag dessutom har HSP.
Jag har nån form av myalgi, men inte fibro. Jag har värk i kroppen och märkligt humör. Jag hävdar med bestämdhet att jag dessutom har HSP.
Det är höst och mörkt och kallt och regnigt. Jag försöker koncentrera mig på att jag faktiskt gillar, nej, älskar färgerna, men det gråa regnet gör det hemskt svårt.
Jag har frusit mer eller mindre konstant i över en vecka. Inte bara så att jag tycker det är kallt, utan liksom verkligen frusit, trots sjalar och koftor och vinterhandskar.
Jag har haft pmshurmör också.
Det blir bara träligare av att hålla på att klaga och gnälla, men ibland orkar jag bara inte låtsas som ingenting och lägga upp söta bilder på taxar, så då skiter jag i det.
Jag bloggar, som så många andra, om det jag vill dela med mig av, inte hela bilden eller hela mitt liv.
Därmed inte sagt att jag ljuger eller hittar på eller förställer mig.
Därmed inte sagt att jag ljuger eller hittar på eller förställer mig.
Men när det blir för träligt så skiter jag i bloggeriet, för jag vill inte att detta ska vara en slasktratt.
Men jag vill vara ärlig. Jag vill våga.
Men jag vill vara ärlig. Jag vill våga.
Men ibland behöver man fake it ´till one makes it.
Bestämma sig för att inte tänka på det där.
Så nu vänder vi den här skutan.
Winnerbäck får fortsätta sjunga för mig, för det känns tryggt.
Men för ett tag framöver är jag kanske lite svagare i konturerna och lite blekare i färgerna.
Vi får se...
Men för ett tag framöver är jag kanske lite svagare i konturerna och lite blekare i färgerna.
Vi får se...
gahhhh!!
Jag sitter här med värsta magknipet och ångestkryp i hela kroppen.
Har pratat med ena chefen på morgonen och nu har jag lagt ihop ett och ett i mitt arma huvud.
Jag kommer bli uppsagd från båda mina jobb, bli utan a-kassa, börja knarka och frysa ihjäl på gatan innan jul!
Eller nej, föresten. I nästa ångestattack kommer jag tappa greppet totalt och bli faststpänd i ett långbad-badkar på Ryhov för överskådlig framtid.
Lika bra det, då slipper jag frysa ihjäl på en parkbänk i rådhusparken, det vill man ju inte...
Lika bra det, då slipper jag frysa ihjäl på en parkbänk i rådhusparken, det vill man ju inte...
Shit....
Måste sluta gråta innan jag ska åka på spelning....
Utmanad
Utmanad av Bera.
Bloggaren skriver 8 fakta/vanor om sig själv. Den som blir utmanad skriver ett eget blogginlägg om sina 8 fakta/vanor och skriver in dessa regler. I slutet av inlägget skriver du 4 personer som du utmanar och skriver deras namn. Glöm inte att lämna en kommentar om utmaningen hos dem så att de vet att de har blivit utmanade och läser ditt blogginlägg.
- Jag hade bra betyg i skolan, VG och MVG i allt utom i svenska. Och ändå har jag otroligt svårt att bara gå med på att jag faktiskt förstår vad folk menar när det skriver "gör du".
Det heter "vad gör du?" Det heter inte "fin du är" på svenska, hur mycket man än gillar Yoda, det heter "du är fin".
Ja, lite av en språkwesserbisser. - Jag gillar eller rent av älskar att lära mig nya saker, förutsatt att det visar sig att det är något jag är (ganska) bra på. Jag vill inte behöva vara dålig bara för att det är första/andra/tredje gångenJ jag försöker.
- Jag får en känsla av namn eller ord, och har ibland väldigt svårt att hålla isär orden eller namnen, eftersom de står för samma känsla. Jakob, Johan, Erik och Oskar är exempelvis tyyyp samma namn i mitt huvud.
Just de namnen står dessutom för en övervägande majoritet bland pojkar jag varit mer intresserade av än andra... - Jag tycker ungefär lika illa om att laga mat som jag önskar att jag tycker om det.
- Jag tycker om att springa, men har lite problem med att hålla mig frisk. Jag har aldrig sprungit längre än en mil men drömmer om ultra-distanser.
- Jag tycker det är väldigt jobbigt att inte förstå saker. När jag inte förstår vad någon säger eller menar och frågar och ber om förklaringar och ändå inte förstår tappar jag på nåt vis fotfästet och tvivlar på det mesta jag trodde jag förstod. Det är jobbigt.
- Jag har märkt att ibland är det lättaste sättet att orka med en människa att skratta åt henne. Då gäller det att kunna göra det så det inte märks...
- Jag gillar tejp. Jag har minst 13 tejprullar av minst 9 olika sorter. Hurra för tejp!!
Och så till utmanandet. Jag har inte så förskräckligt många bloggvänner, så jag får svårt att skrapa ihop 4.
känsliga fruntimmer...
Anneli och jag har rännt på stan idag. Ljugit och fikat och sprungit i affärer.
Anneli är en sån där konstnär som, liksom jag är något av ett känsligt fruntimmer.
(Sök på "kreativitet och psykisk sjukdom" så kan du läsa lite om vad jag menar. Varken jag eller Anneli är psykiskt sjuk, det är absolut inte det jag menar. Men det finns ett samband mellan kreativitet och HSP och så vidare...)
Nåja. Vi gick in på indiska iallafall, och vart helt till oss båda två. Gick från klänning till klänning och bara tittade och klämde och klappade.
Så vackra tyger och färger och mönster.
Jag blev tillochmed tårögd efter en stund, för det var så ... så nära livet, på nåt vis.
Om jag nu är en av de där HSParna så tänker jag tusan passa på att njuta så himla mycket som bara möjligt av de där uppåtstunderna.
Och det är verkligen rätt årstid för det. Gröna träd som bara är alldeles gröna gör att jag nästan spricker. Jag blir lite som Ronja och bara vill skrika.
Men det gör jag ju inte. Nej, käre värld. Då skulle ju folk tro att inte är som de.
Det är bättre att låta folk tro att man är konstig än att öpnna munnen och bevisa det.
Men det gör jag ju inte. Nej, käre värld. Då skulle ju folk tro att inte är som de.
Det är bättre att låta folk tro att man är konstig än att öpnna munnen och bevisa det.
Eller nä... nu var jag inte så seriös. Jag skiter rätt mycket i vad folk tycker...
Vi plockade med oss ett par galgar var och gick och provade.
Denna kunde jag bara inte hänga tillbaka. Inte en chans.
Denna kunde jag bara inte hänga tillbaka. Inte en chans.
Den är mycket mer hysteriskt orange i verkligheten.
Och den fanns inte i nån riktigt bra storlek. Men jag löser det genom att sy i resår i midjan.
Det blir precis hur bra som helst.
Och nåde den som dissar skorna.
Och tack för den förtidiga födelsedagspresenten Patrik :)
hurra!
Man får tycka exakt, precis vad man vill om att avge nyårslöften om att komma i form och gå ner i vikt, men jag gjorde iallafall just det.
Och idag hurrar jag för -10 på vågen, hurra, hurra!!!
Och så firar jag (med visst vemod) att jag gör sista arbetsdagen för våren på ena jobbet idag.
Det är dock ingen vidare semester att skryta om eftersom jag redan på måndag har arbetsdag på andra jobbet, men semestern, den kommer.
Jag tror dock jag väntar till torsdag med glassbåten.
Jag tror dock jag väntar till torsdag med glassbåten.
fjortis
Okej, jag behöver bekänna en grej.
Ashton Kutcher är bland det vackraste jag vet.
Jag fullkomligt älskar nya Two and a halv men, och behöver sluta skämmas för hur jag reagerar.
Jag är 25 år gammal men regregerar till tolvochetthalvt när Ashton är i rutan.
Allvarligt talat, folks, jag fnissar out loud. Det har jag aldrig gjort.
Ashton, tack för att du finns.
en sån där kväll...
Jag skriver inte för att jag vill att någon ska tycka synd om mig.
Jag skriver inte för att jag vill att någon ska tycka att jag är stark.
Jag skriver för att jag inte står ut med att vi alla tror att alla andra är så j*vla starka hela tiden, för det är en förbannad lögn!!
Jag skriver för att orka ta ett djupt andetag till. Och ett till. Och ett till.
För att jag vet att ni vet hur det känns, och kanske känns den lite mindre nästa gång. Den där skammen som ligger som ett blött täcke över det där som egentligen känns jobbigt.
Skammen i att vara den som misslyckas, den som inte klarar av att bita ihop och "vara stark".
Det jobbiga är jobbigt nog, nu lägger vi av med att dessutom må dåligt över att vi mår dåligt, är ni med mig?
Och så tar jag ett djupt andetag till. Och ett till.
Och så går jag och lägger mig och vet att imorgon är en bättre dag.
God natt.
Jag skriver inte för att jag vill att någon ska tycka att jag är stark.
Jag skriver för att jag inte står ut med att vi alla tror att alla andra är så j*vla starka hela tiden, för det är en förbannad lögn!!
Jag skriver för att orka ta ett djupt andetag till. Och ett till. Och ett till.
För att jag vet att ni vet hur det känns, och kanske känns den lite mindre nästa gång. Den där skammen som ligger som ett blött täcke över det där som egentligen känns jobbigt.
Skammen i att vara den som misslyckas, den som inte klarar av att bita ihop och "vara stark".
Det jobbiga är jobbigt nog, nu lägger vi av med att dessutom må dåligt över att vi mår dåligt, är ni med mig?
Och så tar jag ett djupt andetag till. Och ett till.
Och så går jag och lägger mig och vet att imorgon är en bättre dag.
God natt.
skit
Idag var en ovanlig dag. En dag då jag hatat mitt jobb.
En riktigt usel skitdag.
När jag väl kom hem grät jag en skvätt.
Skitdag.
Jag ber att få återkomma.
En riktigt usel skitdag.
När jag väl kom hem grät jag en skvätt.
Skitdag.
Jag ber att få återkomma.
. . .
Ja....
What´s there to say...
Nu vet jag iallafall att jag är singel...
2012 - the end?
Som om inte huvudvärken räckte kom jag alldeles nyss ihåg vad jag drömde inatt.
Jag tror inte på det här att jorden går under i december i år (visst är det december det är?), men jag funderade på det härom kvällen, och att det fanns de som trodde att det skulle hänt vid millenieskiftet.
Det blandades ihop, på nåt vis inatt, tillsammans med att jag var på resa över nyår.
Jag drömde alltså att jag skulle flyga hem till Sverige igen lagom till att klockan blev midnatt och jorden började falla sönder. När jag tittade ut från planet var det ett enda lavainferno nedanför, men alla i planet var lugna.
En manlig flygvärdinna (steward?) meddelade vad som hände och att han skulle ta kontakt med flygplatsen och försäkringsbolaget. "Vi ska nog kunna ordna er ett riktigt bra erbjudande". Alltså - kunde vi betala för oss skulle vi få kliva ur planet när det landade på en del av jorden som fortfarande var jord, inte lava. Kände man inte för att köpa till den lilla försäkringen, ptja, då fick man utrymma planet bäst man ville.
Det var liksom inte döden som var problemet i drömmen. Det var maktmissbruket.
Jag hatar att jag mardrömmer om så verkliga saker. Ett monster med klor och huggtänder är ganska lätt att avfärda som fantasi när man vaknar. Maktmissbruk, övergrepp och kapitalism är fruktansvärt verkligt, om än i annan form.
Kvällen innan vi skulle åka till Lanzarote tänkte jag igenom det här med flygplatssäkerheten. Jag tycker det är skitjobbigt att gå igenom den där bågen och bara vänta på att nån ska be mig stå still och sträcka ut armarna. Jag ser det som en kränkning av min integritet snarare än en försäkran om min säkerhet. Jag hatar att behöva göra saker bara för att en musklig person med batong och walkie talkie säger åt mig.
Det slog mig, den kvällen, att så borde det inte vara. Säkerhetskontrollen på flygplatsen är för min (och andras) säkerhet, inte tvärtom. Jag blev rädd. Antingen betyder det att de ha tagit sig in i min hjärna och styr mina tankar, eller att jag håller på att bli vuxen. Eller både och.
Tidigt på morgonen, när vi checkat in vårt bagage och skulle gå igenom säkerhetskontrollen försökte jag ändock andas lugnt och upprepade tyst för mig själv att jag inte hade något att dölja och därmed inget att vara nervös för.
Och så började den där bågen tjuta. "Stickprov" sa tjejen på andra sidan och bad mig sträcka ut armarna, medan hennes stora biff till manliga kollega blängde på mig.
Hon tog på mig...
Och så var den där känslan av att det var för min skull borta. Bara så där.
När vi skulle hem skrek en vindögd man åt mig på spanska att jag skulle ta av mig jackan. Jag förstod inte eftersom jag inte såg att han blängde på mig, och tyckte att min kofta knappast kunde räknas som jacka...
Jag gillar inte när folk ... Eller ja... jag gillar inte folk, helt enkelt...
Särskilt inte sånna som jag inte känner.
Jag tror inte på det här att jorden går under i december i år (visst är det december det är?), men jag funderade på det härom kvällen, och att det fanns de som trodde att det skulle hänt vid millenieskiftet.
Det blandades ihop, på nåt vis inatt, tillsammans med att jag var på resa över nyår.
Jag drömde alltså att jag skulle flyga hem till Sverige igen lagom till att klockan blev midnatt och jorden började falla sönder. När jag tittade ut från planet var det ett enda lavainferno nedanför, men alla i planet var lugna.
En manlig flygvärdinna (steward?) meddelade vad som hände och att han skulle ta kontakt med flygplatsen och försäkringsbolaget. "Vi ska nog kunna ordna er ett riktigt bra erbjudande". Alltså - kunde vi betala för oss skulle vi få kliva ur planet när det landade på en del av jorden som fortfarande var jord, inte lava. Kände man inte för att köpa till den lilla försäkringen, ptja, då fick man utrymma planet bäst man ville.
Det var liksom inte döden som var problemet i drömmen. Det var maktmissbruket.
Jag hatar att jag mardrömmer om så verkliga saker. Ett monster med klor och huggtänder är ganska lätt att avfärda som fantasi när man vaknar. Maktmissbruk, övergrepp och kapitalism är fruktansvärt verkligt, om än i annan form.
Kvällen innan vi skulle åka till Lanzarote tänkte jag igenom det här med flygplatssäkerheten. Jag tycker det är skitjobbigt att gå igenom den där bågen och bara vänta på att nån ska be mig stå still och sträcka ut armarna. Jag ser det som en kränkning av min integritet snarare än en försäkran om min säkerhet. Jag hatar att behöva göra saker bara för att en musklig person med batong och walkie talkie säger åt mig.
Det slog mig, den kvällen, att så borde det inte vara. Säkerhetskontrollen på flygplatsen är för min (och andras) säkerhet, inte tvärtom. Jag blev rädd. Antingen betyder det att de ha tagit sig in i min hjärna och styr mina tankar, eller att jag håller på att bli vuxen. Eller både och.
Tidigt på morgonen, när vi checkat in vårt bagage och skulle gå igenom säkerhetskontrollen försökte jag ändock andas lugnt och upprepade tyst för mig själv att jag inte hade något att dölja och därmed inget att vara nervös för.
Och så började den där bågen tjuta. "Stickprov" sa tjejen på andra sidan och bad mig sträcka ut armarna, medan hennes stora biff till manliga kollega blängde på mig.
Hon tog på mig...
Och så var den där känslan av att det var för min skull borta. Bara så där.
När vi skulle hem skrek en vindögd man åt mig på spanska att jag skulle ta av mig jackan. Jag förstod inte eftersom jag inte såg att han blängde på mig, och tyckte att min kofta knappast kunde räknas som jacka...
Jag gillar inte när folk ... Eller ja... jag gillar inte folk, helt enkelt...
Särskilt inte sånna som jag inte känner.
Den här bloggposten innehåller nötkräm
”Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEF kan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera.
Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.
Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv.
Ps. Vill du köpa fältprodukterna som räddar barns liv, besök UNICEFs gåvoshop. Du kan välja ett snyggt gåvobevis designat av bland annat Tove Styrke eller Elsa Billgren att ge bort i julklapp.
En annan sak man kan göra, smyger jag in här. IKEA skänker 10 kr via unicef och rädda barnen för varje mjukdjur som säljs. Mjukdjurskampanj 2011, helt enkelt. Om man känner småbarn kan man köpa några smådjur för en femma styck, för att sätta lite press på de stora företagen som faktiskt har så himla mycket råd att skänka pengar till nåt vettigare än stora fallskärmar till knösarna.
Ingen kan göra allt, men alla kan göra något!
one of those days...
