sjomajlin

Som om inte huvudvärken räckte kom jag alldeles nyss ihåg vad jag drömde inatt.
Jag tror inte på det här att jorden går under i december i år (visst är det december det är?), men jag funderade på det härom kvällen, och att det fanns de som trodde att det skulle hänt vid millenieskiftet.
Det blandades ihop, på nåt vis inatt, tillsammans med att jag var på resa över nyår.
Jag drömde alltså att jag skulle flyga hem till Sverige igen lagom till att klockan blev midnatt och jorden började falla sönder. När jag tittade ut från planet var det ett enda lavainferno nedanför, men alla i planet var lugna.
En manlig flygvärdinna (steward?) meddelade vad som hände och att han skulle ta kontakt med flygplatsen och försäkringsbolaget. "Vi ska nog kunna ordna er ett riktigt bra erbjudande". Alltså - kunde vi betala för oss skulle vi få kliva ur planet när det landade på en del av jorden som fortfarande var jord, inte lava. Kände man inte för att köpa till den lilla försäkringen, ptja, då fick man utrymma planet bäst man ville.
Det var liksom inte döden som var problemet i drömmen. Det var maktmissbruket.
Jag hatar att jag mardrömmer om så verkliga saker. Ett monster med klor och huggtänder är ganska lätt att avfärda som fantasi när man vaknar. Maktmissbruk, övergrepp och kapitalism är fruktansvärt verkligt, om än i annan form.

Kvällen innan vi skulle åka till Lanzarote tänkte jag igenom det här med flygplatssäkerheten. Jag tycker det är skitjobbigt att gå igenom den där bågen och bara vänta på att nån ska be mig stå still och sträcka ut armarna. Jag ser det som en kränkning av min integritet snarare än en försäkran om min säkerhet. Jag hatar att behöva göra saker bara för att en musklig person med batong och walkie talkie säger åt mig.
Det slog mig, den kvällen, att så borde det inte vara. Säkerhetskontrollen på flygplatsen är för min (och andras) säkerhet, inte tvärtom. Jag blev rädd. Antingen betyder det att de ha tagit sig in i min hjärna och styr mina tankar, eller att jag håller på att bli vuxen. Eller både och.
Tidigt på morgonen, när vi checkat in vårt bagage och skulle gå igenom säkerhetskontrollen försökte jag ändock andas lugnt och upprepade tyst för mig själv att jag inte hade något att dölja och därmed inget att vara nervös för.
Och så började den där bågen tjuta. "Stickprov" sa tjejen på andra sidan och bad mig sträcka ut armarna, medan hennes stora biff till manliga kollega blängde på mig.
Hon tog på mig...
Och så var den där känslan av att det var för min skull borta. Bara så där.
När vi skulle hem skrek en vindögd man åt mig på spanska att jag skulle ta av mig jackan. Jag förstod inte eftersom jag inte såg att han blängde på mig, och tyckte att min kofta knappast kunde räknas som jacka...

Jag gillar inte när folk ... Eller ja...  jag gillar inte folk, helt enkelt...
Särskilt inte sånna som jag inte känner.