sjomajlin

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag har vart stressad ett tag. Haft stressymtom.
Försökt ta det lugnt, andas djupt, äta bra, promenera, sticka, koppla av.

I söndags när jag gick och la mig slog magontet till. Jag kunde inte sova för jag hade så ont i magen.

När måndagens arbetsdag närmade sig sitt slut bad jag chefen om fem minuter, han sa att jag fick två, jag tror jag tog tio.

Han fattade grejen och tog mig på allvar. Skönt. (En av de jämnåriga kollegorna är för närvarande sjukskriven pga för mycket stress, så atteeh....)

En liten panikattack senare och 1.5 timmar mer än de "vanliga" åtta gick jag hem med lite lättare steg.

För att ligga vaken större delen av ytterligare en natt pga magont. (och ja, ont mest överallt).

Imorse skuttade jag upp pigg som en lärka. Nej, det gjorde jag inte. Jag fick tvinga mig själv att känna efter, och sen ringde jag och sjukanmälde mig på diverse håll, och sen ringde jag vårdcentralen.
Sen sov jag till halv två.

Man mår verkligen dåligt när magen gör ont. Och eftersom jag inte vågade äta eller dricka har jag galet ont i huvet, och nu vågar jag inte ta några värktabletter...
Men efter samtal med vårdcentralen och ett besök på apoteket hoppas jag på att det ska kännas bättre inom ett par dagar. Det verkar vara saltsyran som är boven. Ja, jag är varken förvånad eller skeptisk, egentligen.

Men det förklarar inte varför jag har så ont i nacken/ryggen, har svårt att andas eller varför ansiktet är svullet.

Tills vidare jobbar jag på att krya på mig så att jag kan jobba i helgen... (ja.. ni hör ju.....)

 

När apoteksdamen spände ögonen i mig och sa "hoppas nu att det blir bättre" fick jag bita mig i läppen för att inte börja gråta.

Men visst är väl te och p-max jättebra för magen, visst, visst, visst??  Den blir inte alls mer sur och ledsen av det, visst, visst?!?!

Och så ska man visst ta det lite lugnt med fibrerna sägs det, men om jag bara stickar med (ull)fibrerna borde väl magen inte behöva bry sig?...

Idag gjorde jag en jobbspelning tillsammans med min kollega, och jag fick sjunga ett par sånger, på uppmaning av publiken. Kul :)
Efteråt kom en dam fram och oh:ade och ah:ade och åh, vilken vacker röst!

"Jag måste bara få fråga" sa hon "hur gammal är du?"

Jag är 27, svarade jag.
Damen såg... besviken ut...
"Jag trodde du var yngre.... men.... du har fortfarande en fantastisk röst"

 

Ptja.. ehm.. tack?

Åldersnoja, jag?...

Lite kanske...
Tack så mycket. Tack.

 

Alltså, jag måste få...skriva av mig. Om en grej.

Och för den som inte sett hobbit avlägger jag härmed en spoilervarning.
Men det är spindlar i den filmen.
Stora.
I 3D, om man ser filmen i 3D.

Jag var på bio igår, hobbit i 3D. Och jag gillar inte spindlar. Och det är spindlar i den filmen. Stora.
Ni har fattat det nu va?
I sagan om ringen när Frodo hälsar på hemma hos Shelob är det lite läskigt. Och i Harry Potters the Chamber of Secrets är det snudd på outhärdligt. Men det går över ganska snabbt och det är hanterbart.
Men hobbit...  Jag blundade och blundade men såg ändå. Paniken...
Jag upplevde en ny nivå av panik, jag var så nära att kräkas. Fortfarande idag är min kräkreflex på nåt vis närmre än den brukar vara.

Och det tog liksom aldrig slut...

Oh the ugly cry. Men i pulled through!
Fy tusan va bra jag är! Så jädra stark!

Högt och lågt, lågt och högt.

Sån är jag.

God natt.

 

 

Vilken skitdag.........
Bjuder på en gif från förra året, från tiden före storebrors julklapp var färdigställd.

 

Ge mig te och knark!
Och en kram.

Fast idag hann jag å andra sidan inte vara ens en halvtimme på jobbet innan jag började trötthetsgråta...

 

Skithöst!!!!

För övrigt är jag på jäkligt dåligt humör pga. alldeles för mycket strösslat med negativa kommentarer om mitt utseende.Tillåt mig tjura ett tag.

Idag har jag inte mycket mer att komma med, än att jag efter ett par timmars bilstickning froggade mitt första försök till tå-upp-socka...
Så kan det också gå...

Jag vet inte riktigt vad det är som skaver mig.
Men nåt är det som är på tok. Allt känns obekvämt och fel.

 

Idag var den första dagen jag "på riktigt" inte jobbat med han jag assisterat i 4.5 år. Separation...

Det känns märkligt. Och jag tror det kommer bli skitbra, "nya jobbet" och det där, men...
Det är väl en process det med.

Och ja, jag vet att jag inte delat med mig av vad det är som komma skall, men jag vet inte riktigt själv än.
Eller jo. Det blir heltid (första gången jag jobbar heltid...) på ABF frånochmed augusti.

Men jag vet inte riktigt vad det är jag ska göra. Från torsdag fram till midsommar kommer vara fullspäckat av "nytt".

 

Det blir bra, men det är väl kanske förändringen som skaver.

Kanske.
Antagligen?

 

Jag vet inte. För tillfället önskar jag mest att jag får sova riktigt gott i natt, och inte vakna superledsen på grund av en dröm jag inte ens minns men inte kan skaka av mig...

HSP overload...

 

Jag återkommer när jag känner för't.

(Antagligen snart.)

Det är lite dålig stämning i mitt liv för tillfället och jag skiter i att blogga om det.
Jag stickar på min kofta, stickar på en pläd och väntar på ett stort paket på posten.

Jag återkommer.