sjomajlin

 

Fy tusan va jag älskar tjejer!

Cleo, Syster Sol, Femtastic...  Love 'em all!

Det är fantastiskt att vara kvinna!

Jag orkar inte skriva det igen, men jag menar det lika mycket som någonsin, så jag ber dig vänligt, men bestämt att läsa här och här, och agera därefter.
Tack för visat intresse.

Jag skulle gå på finkalas, men blev hemma med panikångest...
Kul liv...

I augusti förra sommarn skrev jag det här. Jag sitter just nu och försöker lägga in alla mina gamla inlägg i kategorier, och så hittade jag det här...

Hmm, ja-a, vad vill jag ha sagt egentligen? jag vet inte. Men jag tycker det är tänkvärt.

Jag tycker väldigt mycket i handikappsfrågan, samhällets inställning och insatser... Men jag nöjer mig för nu med att återpublicera det här.

---

 

 

 

Det här är bland det sorgligaste jag vet. Jag börjar attackgråta varje gång jag läser den. Den sista Kalle o Hobbe-strippen.

 

 

Sen kommer den här. Lite bra, men lite väl tillrättalagt, tycker jag....
Men fint.

 

Ja-a, jag vet inte riktigt vad jag ska säga.... Så förskräckligt sorgligt.

Don't get me wrong now, jag tycker det är jättebra att det finns mediciner och andra sätt att hjälpa både barn och vuxna som har... ja.. olika slags problem, men samtidigt så tänker jag "vem är det som får bestämma vad som är ett problem?!"

 

Vad är det som säger att det är fel att ha en ovanligt livlig fantasi och svårt att sitta still?

Är det inte samhället det är fel på i sådana fall?

När vi levde som jägare och samlare kan jag bara föreställa mig att killarna och tjejerna som hade livlig fantasi, som tänkte utanför asken, och som alltid hade ett par kilo extra energi var kungar, snarare än problem.


För hundra år sedan kunde människor som idag stängs ute från arbetslivet och därmed har en mycket begränsad möjlighet till social integrering, fungera i samhället genom att ha enkla arbetsuppgifter. Gårdskarlar, springpojkar, tvätterskor och så vidare. I stort sätt i alla böcker jag läser som handlar om bondesamhället i valfritt land finns en eller annan kufisk typ som barnen är lite rädda för, men ändå fascinerade av. Det är ofta ganska lätt att förstå ungefär vilken diagnos personerna skulle kunna ha. (Och på tal om det, ni har väl reflekterat över alla bokstavskombinationer Astrid Lindgrens karaktärer har?)

I takt med att vi skapar ett allt mer avancerat samhälle ställer vi fler och fler människor utanför. Och vem tusan är det som har makten att göra det, egentligen?!

Varför i hela friden tror vi helt och fullt på att vi måste ha ett samhälle som kräver minst 9 år, i många fall uppåt 15-20 års utbildning för att klara av?
Återigen, don't get me wrong. Vi ska naturligtvis skatta oss lyckliga som får gå i skola, och det dessutom gratis. Många barn i världen skulle inte ens drömma om det.
Men varför strävar vi efter en utveckling som innebär att fler och fler människor hamnar utanför?...

Fast egentligen tänkte jag bara säga att den där Kalle o Hobbe-strippen är så förskräckligt sorglig...

Jag ser mig själv som en ganska orädd person.
Jag tror inte så många andra gör det. Jag blir väldigt skrämd av plötsliga ljud och plötsliga rörelser. Väldigt skrämd. Jag är inte rädd för hundar, men om en jycke skäller utan att jag medvetet tänker på att hundar kan skälla, så blir jag vettskrämd. Jag är inte rädd för telefoner, men om en telefon ringer utan att jag medvetet tänker på att telefoner kan ringa, så blir jag vettskrämd. Och så vidare.

Jag är inte rädd för det oväntade, men blir skrämd. Jag tycker det är skillnad, men det kanske bara är jag.

En period hade jag väldigt svårt för att öppna dörrar, eftersom jag inte visste vad som fanns bakom dem. Jag lät alltid folk gå före mig, för då hann jag få en liten glimt innan jag själv kom fram till dörrn.
Det är bättre nu, oftast tänker jag inte ens på det, men det är inte jättelänge sen jag öppnade en dörr till ett becksvart rum och blev så rädd att jag började gråta. Jag är inte mörkrädd, men jag var inte beredd på att det skulle vara svart där inne.
Så tramsig är jag, det får jag leva med.

En annan sån där sak som är jobbig är att se på filmer eller serier som jag inte vet nåt om. Jag sitter ibland och liksom scrollar igenom filmer jag har i datorn och som jag inte har sett, sen väljer jag nån gammal disneyklassiker ändå. Ett tag senare, nästa dag eller efter ett par veckor sätter jag mig och tittar på den nya filmen. Jag vill inte veta vad som händer, men jag vill ha lite hum om vad jag ska förvänta mig. Lite känsla för stämningen och så där. Inte vara helt oförberedd
Serier är ju en annan femma. Har man väl sett första avsnittet rullar det ju oftast på i mer eller mindre samma anda.
Jag har ju äntligen börjat titta på twin peaks, eftersom det är en sån där serie man bara måste se.
Jag har sett sisådär fem avsnitt, och jag gillar´t so far. Men grejen med twin peaks är väl just att det är konstigt och oväntat mest hela tiden? Så har jag förstått det.
Jag vill ju bara bädda ner mig och plöja, men det funkar inte riktigt. Och jag känner mig så tramsig...

Men nu ska jag med ett sticke i nävarna njuta av det sjätte avsnittet, och hör sen!

Jag vill poängtera att klippen jag länkade till igår står jag inte på något sätt bakom.
Jag hamnade dit av en slump och blev så upprörd att  jag behövde dela med mig på något vis...

Idag klickade jag på en länk...

Va tusan?!

Ja, nog för att jag inte skriver så där jättemycket vettigt här, men jag tänkte bara säga det att hade jag vart en tramsbloggare hade jag nu skrutit om att jag vart ute och käkat på restaurant ikväll.
Blivit bjuden tillochmed.
Sånt därnt som man ska skryta om, tydligen.

Nä, men vadå!?
Det är inte alla som sjunger i en så trevlig kör som jag, och som får gå ut och äta gott med densamme.
Så det så.

Och så blev jag tokförkyld i förmiddags.
Så jäfra onödigt.

Jag kan inte påstå att det har hänt nåt vidare dramatiskt, men det är många tankar som slåss om min uppmärksamhet.

Jag vet inte...
Det här med människor är rätt svårt ibland...
Jag får återkomma.

Svimma i duschen på badhuset, not my proudest moment.

Inte det värsta heller, förvisso.

Let´s turn this frown upside down, och peppa Carcassonne hela natten istället.
Jag är redan sömnig.

Det är ingen bra idé att börja fundera på att skriva ett arr "nån dag", det som börjar snurra i huvet kräver direkt uppmärksamhet.
Åh, detta kreativa kaos......

Jag vaknade sur och trött.
Efter lite frukost och korsord och annat strunt tog jag mig i kragen, plockade fram cykelhjälmen och trampade 3 km bort till ett vackert skogsparti. Tänkte att jag skulle jogga lite grann. Tänkte mig en 30 minuter långsamt, skitsamma hur långt det blev. Så jag satte igång, lugnt och fint, tänkte jag. Efter 14 minuter tänkte jag "hmm.. 60 minuter?  Ja, 60 minuter...kanske..." och fortsatte lunka på i makligt tempo i de mååånga backarna.
Jag passerade 30 minuter, och hade fått ihop ungefär 3 km (sa jag att jag höll tempot väldigt lågt?), drabbades strax därpå av total förvirring, trodde jag hade sprungit typ 7km och bestämde mig för att besegra mitt livs andra löpmil.
När jag sneglade på klockan och såg knappt 4 km blev jag rädd, men insåg att jag redan hade bestämt mig trots allt. Så jag fortsatte. Och fortsatte. Och fortsatte. Det tog 95 minuter. Förra milen jag sprang tog 75 minuter, och jag tyckte det var en dålig tid. Den milen var helt flack, dagens mil var kuperad (dagens underdrift...typ..)
Sen fick jag lov att cykla 3 km hem igen.

Ett par timmar senare kom min personliga massör hem till mig. På riktigt. Det var förvisso första gången, och han hade inte fått tag i sin massagebänk, så det fick bli lite som det blev.
Nacke, rygg och axlar, jo, jag tackar jag.

Jag känner mig som en superstar. Så när som på att jag fortfarande är sur och trött.
Snart ska jag sova, och jag ska sova sjukt gott.

(Hade jag vart en superstar hade jag varken tyckt eller erkänt att det var jobbigt att springa...
Jag är ingen superstar....
Inte ens lite...)

Gammal egoboostbild på det...
DUCKFACE!

God natt lördag. Sjuhukt bra dag!!

Jag gillar sommarn. Mycket.
Mestadels.
Jag tycker inte jättemycket om att det är 26 grader i sovrummet redan före åtta på morgonen, och hur mycket jag än vädrar sjunker temperaturen inte under 25 förens framåt natten om jag har tur.
Förra sommarn var det inte svalare än 23 grader under flera veckor.
Ja, jag gillar värme, men jag har så förskräckligt svårt att slappna av och sova utan täcke. Jag behöver ha den tyngden över mig för att kunna vila, allra helst två täcken. Det går an på vintern, men på sommarn skulle jag behöva sova typ naken.
Men det kan går inte.

Det är inte så att jag klagar. Imorn ser det ut att bli runt 12-15 grader, det ser jag inte fram emot.
Nähä, nu är det dags för en mugg te.

Jag jobbar med att sjunga. Ute på gruppboenden för förståndshandikappade, dit åker jag och packar upp min keyboard och kopplar in förstärkaren, delar ut sånghäften och sen är det sång i en timme.
Galet roligt!
En detalj som är lika delar rolig som jobbig är att jag har inte vårt med textning ibland. Jag vet vilket ord jag ska sjunga, men munnen gör ett annat ljud, ofta väldigt likt men likväl fel.
Härom veckan fick jag lov att berätta min skräck för en viss sång, för en grupp. Jag har inte sjungit fel på den nån gång, men jag är ändå rädd för den.
Texten går "solen sken het över risfält och älv" och jag tänker varje gång att jag inte får sjunga "solen sket över risfält och älv". Gruppen skrattade gott och lovade att de skulle komma ihåg det och lyssna extra noga på just den versen framöver.
Alltid är det nåt som inte stämmer. "Kärlekens boskap söker sig fram" tillexempel. Eller "det finns hopp för min kropp i en mullig snopp!"

Idag fick jag lov att låna ut min högerarm för provtagning, modell blodtappning. Jag bestämde mig för att det inte skulle göra ont och klamrade mig ivrigt fast vid den tanken. Det gick bra, det gick bra ända till det inte gick bra.
Jag fick kapitulera inför "jo, det gör skitont".
Men oh, vilken lycka! I samma ögonblick som jag vek mig kände jag hur ett plåster sattes på min arm och det slutade göra ont. Happy day!

Okej, lång historia nästan skamligt kort.
Efter flera års "ohälsa" och spring hos diverse läkare fick jag min första panikattack veckan innan vi skulle till prag, i maj, i trean på gymnasiet. Efter studenten släppte mycket stress och situationen blev bättre.
Sen dess har panikattackerna kommit och gått lite i perioder, allt som oftast i samband med större stress.
Jag hatar att jag skäms så över detta, det är inget att skämmas över. Men ja, det handlar ju om kontroll, naturligtvis, jag skäms för att jag naivt tror att jag alltid måste ha kontroll över mig själv.
Nåja, runt omkring finns en massa annat skräp som yttrar sig på olika sätt, likväl som panikattackerna ter sig olika.

Förra veckan försvann alla mina sovmorgnar. Jag har skrivit förr om hur viktiga mina sovmorgnar är. Jag vet att jag låter bortskämd och tramsig, men grejen är att jag funkar inte utan sovmorgnar, och har kämpat för att få mitt schema att funka. Förra veckan sket det sig, vilket gjorde att jag inte sov så många timmar.
Uppepå detta hände lite andra grejer som gjorde att jag spenderade större delarna av två nätter med att gråta hysteriskt.
Så i fredags, efter jobbet for jag hem, stängde av telefonen och bara satt. Ensam, avskild. Ingen telefon, inget internet. Bara satt. Lördag likaså. Tittade på lite film i datorn. Jag gjorde en chansning och loggade in på facebook, men så uppdaterades feeden medan jag höll på att läsa, och jag blev så... ja, jag vet faktiskt inte. Jag fick hjärtklappning och andades alldeles för snabbt, så jag stängde ner och la mig på sängen. Och vaknade två timmar senare och var genomsvett.

Ungefär så var min helg. Mestadels tyst.
Idag har jag jobbat hela dagen. Det har gått.
Men o, så här trött, utmattad har jag inte varit sen strax före studenten tror jag.

Ikväll fick jag en låda med muffins av en tant jag känner.
Och i lördags hittade jag fram till Malins spellista.

Jag älskar ensamhet och tystnad, lika mycket som jag hatar ensamhet och tystnad.
Jag vet inte... kanske är det inte alls klokt av mig att dela med mig av detta. Kanske är det klokt.
Jag vet en sak. Jag är så djupt imponerad av människor som vågar stå för att de ibland råkar ut för panikattacker, och jag vill så gärna vara lika modig. Så jag skriver det här. Bara gör det. Tänker inte efter. Bara hoppar. Kastar mig ut. Och hoppas på att någon tar emot mig. Eller så bygger jag vingarna på vägen.
Hoppas jag.

Ta emot mig.

Något av det vackraste jag har hört i år är en berättelse om en rumänsk kvinna som dog i höstas.
I augusti i år annordnade kyrkorna i samhället där hon bodde ett event på en skolgård mitt i smeten, där ett lovsångsband spelade, det var körer och mycket musik och glädje.
Mitt i vimlet stod denna kvinnan och grät.
För många, många år sen, när hennes tre barn var små och gick i skolan de nu stod utanför och sjöng till Guds ära - var det sångsamling på skolgården varje morgon. Hela skolan samlades och tillsammans sjöng man kommunismens lov. Rektorn frågade om några av barnen hade gått i Babtistkyrkans söndagsskola. Kvinnans barn svarade sanningsenligt att de hade det och fick därför gå fram, inför hela skolan och ta emot stryk av rektorn.
Barnen kom hem och grät.
Nu, många år senare stod alltså mamman på samma skolgård och sjöng ära till Gud i fullt dagsljus.
I ett samtal med baptistpastorn, som skrev detta i ett brev till Sverige, berättade hon och avrundade med att meddela att nu kände hon att hon var klar, nu var hon redo att återträffa sin salig make och berätta om segern.


Mitt hjärta sitter till vänster, ganska långt till vänster, men förnedring och tvång är aldrig okej, aldrig någonsin.
Men som sagt, den här historien är något av det vackraste jag har hört.
Och jag påminns om hur otroligt bra jag har det genom den enkla anledningen att jag är född i sverige.

Det är vår förbannade och priviligerade PLIKT att göra vad vi kan för att hjälpa dem som inte har det så bra som vi.

Det är min fasta övertygelse.

Musikhjälpen, Röda korset, Unicef, Läkarmissionen, Ria, Erikshjälpen, Rädda barnen, Läkare utan gränser.

Pick one och ta ditt ansvar.