sjomajlin

Något av det vackraste jag har hört i år är en berättelse om en rumänsk kvinna som dog i höstas.
I augusti i år annordnade kyrkorna i samhället där hon bodde ett event på en skolgård mitt i smeten, där ett lovsångsband spelade, det var körer och mycket musik och glädje.
Mitt i vimlet stod denna kvinnan och grät.
För många, många år sen, när hennes tre barn var små och gick i skolan de nu stod utanför och sjöng till Guds ära - var det sångsamling på skolgården varje morgon. Hela skolan samlades och tillsammans sjöng man kommunismens lov. Rektorn frågade om några av barnen hade gått i Babtistkyrkans söndagsskola. Kvinnans barn svarade sanningsenligt att de hade det och fick därför gå fram, inför hela skolan och ta emot stryk av rektorn.
Barnen kom hem och grät.
Nu, många år senare stod alltså mamman på samma skolgård och sjöng ära till Gud i fullt dagsljus.
I ett samtal med baptistpastorn, som skrev detta i ett brev till Sverige, berättade hon och avrundade med att meddela att nu kände hon att hon var klar, nu var hon redo att återträffa sin salig make och berätta om segern.


Mitt hjärta sitter till vänster, ganska långt till vänster, men förnedring och tvång är aldrig okej, aldrig någonsin.
Men som sagt, den här historien är något av det vackraste jag har hört.
Och jag påminns om hur otroligt bra jag har det genom den enkla anledningen att jag är född i sverige.