kalle <3
I augusti förra sommarn skrev jag det här. Jag sitter just nu och försöker lägga in alla mina gamla inlägg i kategorier, och så hittade jag det här...
Hmm, ja-a, vad vill jag ha sagt egentligen? jag vet inte. Men jag tycker det är tänkvärt.
Jag tycker väldigt mycket i handikappsfrågan, samhällets inställning och insatser... Men jag nöjer mig för nu med att återpublicera det här.
Det här är bland det sorgligaste jag vet. Jag börjar attackgråta varje gång jag läser den. Den sista Kalle o Hobbe-strippen.
Sen kommer den här. Lite bra, men lite väl tillrättalagt, tycker jag....
Men fint.
Ja-a, jag vet inte riktigt vad jag ska säga.... Så förskräckligt sorgligt.
Don't get me wrong now, jag tycker det är jättebra att det finns mediciner och andra sätt att hjälpa både barn och vuxna som har... ja.. olika slags problem, men samtidigt så tänker jag "vem är det som får bestämma vad som är ett problem?!"
Vad är det som säger att det är fel att ha en ovanligt livlig fantasi och svårt att sitta still?
Är det inte samhället det är fel på i sådana fall?
När vi levde som jägare och samlare kan jag bara föreställa mig att killarna och tjejerna som hade livlig fantasi, som tänkte utanför asken, och som alltid hade ett par kilo extra energi var kungar, snarare än problem.För hundra år sedan kunde människor som idag stängs ute från arbetslivet och därmed har en mycket begränsad möjlighet till social integrering, fungera i samhället genom att ha enkla arbetsuppgifter. Gårdskarlar, springpojkar, tvätterskor och så vidare. I stort sätt i alla böcker jag läser som handlar om bondesamhället i valfritt land finns en eller annan kufisk typ som barnen är lite rädda för, men ändå fascinerade av. Det är ofta ganska lätt att förstå ungefär vilken diagnos personerna skulle kunna ha. (Och på tal om det, ni har väl reflekterat över alla bokstavskombinationer Astrid Lindgrens karaktärer har?)
I takt med att vi skapar ett allt mer avancerat samhälle ställer vi fler och fler människor utanför. Och vem tusan är det som har makten att göra det, egentligen?!
Varför i hela friden tror vi helt och fullt på att vi måste ha ett samhälle som kräver minst 9 år, i många fall uppåt 15-20 års utbildning för att klara av?
Återigen, don't get me wrong. Vi ska naturligtvis skatta oss lyckliga som får gå i skola, och det dessutom gratis. Många barn i världen skulle inte ens drömma om det.
Men varför strävar vi efter en utveckling som innebär att fler och fler människor hamnar utanför?...
Fast egentligen tänkte jag bara säga att den där Kalle o Hobbe-strippen är så förskräckligt sorglig...
Fast då kan jag ju "glädja dig" med att båda dom där stripparna inte är några riktiga kalle och hobbestrippar (dvs dom är ihopklistrade av nån på nätet, inte ritade av watterson själv).
Den riktiga är tusen gånger bättre:
http://stanford.edu/~nikgupta/calvinandhobbes.jpg
Hade den faktiskt som skrivbordsbakgrund ett tag.
åh!!!! va fint!!!
Visst, jag tänkte säga nått i stil med att "men vi gömmer ju inte undan utvecklingsstörda barn på vinden längre", men efter att ha läst om de där båda superdeppiga striparna o bölat lite så känns det som om vi ändå gör det på sätt o vis. Nä, o tänk om 50 år, hur många nya diagnoser och kombinationer har vi hittat på då för att dela in människor i fack. Fy sjutton...
nä, det är sant, det är inte bara negativt, mycket har gått framåt också, men .... frågan är till vilket pris...
svar: bor c/o hos min kille just nu, så har en annan möblering här även om lägenheten är lika stora. kram!
sista panelen <3
jag tänker mycket på min mamma, som är lärare. hon stöter ofta på barn med "problem" av olika slag. hon tycker att det är synd att hon känner att hon inte har tid att engagera sig lika mycket i dom som hon vill för att det är så mycket administrativt som hon måste ta itu med.
hon säger att med nya regeringar och dylikt så läggs det bara på nya saker hela tiden, men de tar aldrig bort något.
...lärarna får mindre tid med barnen och kraven höjs sakta men säkert - så inte konstigt att man vill rebellera.
det roligaste jag hört var när min mamma och pappa pratade om en elev och nån av dom sa nåt i stil med "ja han har nog nån liten bokstavskombination".
efter det har jag börjat säga så ibland. "det är nog min lilla bokstavskombination som spökar" eller så. :)
vi rastlösa människor har nog lite damp allihopa tror jag.
