shit vilken dag!
Jag vaknade sur och trött.
Efter lite frukost och korsord och annat strunt tog jag mig i kragen, plockade fram cykelhjälmen och trampade 3 km bort till ett vackert skogsparti. Tänkte att jag skulle jogga lite grann. Tänkte mig en 30 minuter långsamt, skitsamma hur långt det blev. Så jag satte igång, lugnt och fint, tänkte jag. Efter 14 minuter tänkte jag "hmm.. 60 minuter? Ja, 60 minuter...kanske..." och fortsatte lunka på i makligt tempo i de mååånga backarna.
Jag passerade 30 minuter, och hade fått ihop ungefär 3 km (sa jag att jag höll tempot väldigt lågt?), drabbades strax därpå av total förvirring, trodde jag hade sprungit typ 7km och bestämde mig för att besegra mitt livs andra löpmil.
När jag sneglade på klockan och såg knappt 4 km blev jag rädd, men insåg att jag redan hade bestämt mig trots allt. Så jag fortsatte. Och fortsatte. Och fortsatte. Det tog 95 minuter. Förra milen jag sprang tog 75 minuter, och jag tyckte det var en dålig tid. Den milen var helt flack, dagens mil var kuperad (dagens underdrift...typ..)
Sen fick jag lov att cykla 3 km hem igen.
Ett par timmar senare kom min personliga massör hem till mig. På riktigt. Det var förvisso första gången, och han hade inte fått tag i sin massagebänk, så det fick bli lite som det blev.
Nacke, rygg och axlar, jo, jag tackar jag.
Jag känner mig som en superstar. Så när som på att jag fortfarande är sur och trött.
Snart ska jag sova, och jag ska sova sjukt gott.
(Hade jag vart en superstar hade jag varken tyckt eller erkänt att det var jobbigt att springa...
Jag är ingen superstar....
Inte ens lite...)
DUCKFACE!
Efter lite frukost och korsord och annat strunt tog jag mig i kragen, plockade fram cykelhjälmen och trampade 3 km bort till ett vackert skogsparti. Tänkte att jag skulle jogga lite grann. Tänkte mig en 30 minuter långsamt, skitsamma hur långt det blev. Så jag satte igång, lugnt och fint, tänkte jag. Efter 14 minuter tänkte jag "hmm.. 60 minuter? Ja, 60 minuter...kanske..." och fortsatte lunka på i makligt tempo i de mååånga backarna.
Jag passerade 30 minuter, och hade fått ihop ungefär 3 km (sa jag att jag höll tempot väldigt lågt?), drabbades strax därpå av total förvirring, trodde jag hade sprungit typ 7km och bestämde mig för att besegra mitt livs andra löpmil.
När jag sneglade på klockan och såg knappt 4 km blev jag rädd, men insåg att jag redan hade bestämt mig trots allt. Så jag fortsatte. Och fortsatte. Och fortsatte. Det tog 95 minuter. Förra milen jag sprang tog 75 minuter, och jag tyckte det var en dålig tid. Den milen var helt flack, dagens mil var kuperad (dagens underdrift...typ..)
Sen fick jag lov att cykla 3 km hem igen.
Ett par timmar senare kom min personliga massör hem till mig. På riktigt. Det var förvisso första gången, och han hade inte fått tag i sin massagebänk, så det fick bli lite som det blev.
Nacke, rygg och axlar, jo, jag tackar jag.
Jag känner mig som en superstar. Så när som på att jag fortfarande är sur och trött.
Snart ska jag sova, och jag ska sova sjukt gott.
(Hade jag vart en superstar hade jag varken tyckt eller erkänt att det var jobbigt att springa...
Jag är ingen superstar....
Inte ens lite...)
DUCKFACE!
Kommentarer
Trackback
