tystnaden
Efter flera års "ohälsa" och spring hos diverse läkare fick jag min första panikattack veckan innan vi skulle till prag, i maj, i trean på gymnasiet. Efter studenten släppte mycket stress och situationen blev bättre.
Sen dess har panikattackerna kommit och gått lite i perioder, allt som oftast i samband med större stress.
Jag hatar att jag skäms så över detta, det är inget att skämmas över. Men ja, det handlar ju om kontroll, naturligtvis, jag skäms för att jag naivt tror att jag alltid måste ha kontroll över mig själv.
Nåja, runt omkring finns en massa annat skräp som yttrar sig på olika sätt, likväl som panikattackerna ter sig olika.
Förra veckan försvann alla mina sovmorgnar. Jag har skrivit förr om hur viktiga mina sovmorgnar är. Jag vet att jag låter bortskämd och tramsig, men grejen är att jag funkar inte utan sovmorgnar, och har kämpat för att få mitt schema att funka. Förra veckan sket det sig, vilket gjorde att jag inte sov så många timmar.
Uppepå detta hände lite andra grejer som gjorde att jag spenderade större delarna av två nätter med att gråta hysteriskt.
Så i fredags, efter jobbet for jag hem, stängde av telefonen och bara satt. Ensam, avskild. Ingen telefon, inget internet. Bara satt. Lördag likaså. Tittade på lite film i datorn. Jag gjorde en chansning och loggade in på facebook, men så uppdaterades feeden medan jag höll på att läsa, och jag blev så... ja, jag vet faktiskt inte. Jag fick hjärtklappning och andades alldeles för snabbt, så jag stängde ner och la mig på sängen. Och vaknade två timmar senare och var genomsvett.
Ungefär så var min helg. Mestadels tyst.
Idag har jag jobbat hela dagen. Det har gått.
Men o, så här trött, utmattad har jag inte varit sen strax före studenten tror jag.
Ikväll fick jag en låda med muffins av en tant jag känner.
Och i lördags hittade jag fram till Malins spellista.
Jag älskar ensamhet och tystnad, lika mycket som jag hatar ensamhet och tystnad.
Jag vet inte... kanske är det inte alls klokt av mig att dela med mig av detta. Kanske är det klokt.
Jag vet en sak. Jag är så djupt imponerad av människor som vågar stå för att de ibland råkar ut för panikattacker, och jag vill så gärna vara lika modig. Så jag skriver det här. Bara gör det. Tänker inte efter. Bara hoppar. Kastar mig ut. Och hoppas på att någon tar emot mig. Eller så bygger jag vingarna på vägen.
Hoppas jag.
Ta emot mig.
Tack! Med insikt kommer förståelse lättare
Hoppa Maja....det kommer att kännas mycket skönare efteråt...typ, var det inte värre än så här.
Visst kommer det att finns människor som muttrar men vad vet dem om livet brukar jag tänka ;) ibland funkar det ibland inte.
Jag tar emot dig med stora famnen å vingarna lämnar jag hemma
Tack Anneli!
Tack M!
Förstår inte varför det ska ligga en skam i detta.Det är något duktighetssyndrom som gör att vi (kvinnor) tror att vi klarar allt och måste klara allt. När vi inte gör det så skäms vi, kanske för att vi tror att alla andra (kvinnor) klarar av allting hela tiden. Men sanningen är att vi klarar inte av allting och det gör inte alla andra heller. Problemet är att vi inte pratar om det utan är tysta rider ut den värsta stormen och börjar sen om på nytt igen och bygger på tills vi igen stukar under, istället för att trappa ned och ligga på en lite lägre nivå där vi inte behöver vara engagerade överallt hela tiden.
Ta hand om dig och ring (oss) om du behöver prata med någon.
Kram
Tycker du är klok och modig som säger som det är, livet blir så onödigt krångligt när vi ska gå runt och försöka dölja en massa saker för varandra. När du är trött på ensamhet och tystnad är du välkommen hit (om du inte är rädd för diverse bacillusker dvs för sådana har vi gott om här)! Kram på dig
Tack Lova och tack Emma!
