sjomajlin

Jag gav mig ut i världen strax efter sju imorse.
Kom hem strax efter halv tio ikväll.
En lång dag och en alldeles för kort natt innan dess.
Jag är trött.

1 dag på tre veckor jobbar jag 8-16, idag, alltså. Jag är inte van vid så långa pass.
Efter det gick jag hem till mor och far och snackade lite skit och åt lite rotmos, sen var det körövning. På söndag ska jag tydligen sjunga solo.
Jaja.

Men, så här var det.
Den däringa foten känns ju rätt bra nu för tiden, så jag försökte mig, glad i hågen, på att gå "normalt" upp för en trappa. Jag går alltid på tå, nämligen.
Men ack! Det gick inte, så jag försökte på nästa steg. Ingenting. Nästa, inget...
Till slut stannade jag och försökte att bara ta ett steg, utan rytm, så att säga. På tå alltså.
Jag satte tårna på nästa trappsteg, flexade vristen, flyttade fram tyngden, försökte verkligen  spänna framfoten.
Men ingenting hände. Eller alltså, foten bara vek ner.
Musklerna är alltså så förtvinade att det spelar ingen roll hur mycket jag än försöker, så kan jag ändå inte...
Lite läskigt faktiskt.
Och jag hade lite svårt att acceptera detta, så jag har nog gått lite väl hårt åt stackars foten idag, nu gör den väldigt, väldigt ont igen, nämligen.
Och så är jag väldigt, väldigt trött.
Och börjar halv nio imorn...  En sovmorgon hade varit helt fantastisk imorn.

Nåja.
Så är det med det, så att säga.
Imorn ska jag träffa the love of my life, höll jag på att säga. Min brother from another mother, är kanske mer rätt.
En av de tre musketörerna, så att säga.
Den där Abbe. Greken. Bagarén.

Tack och god natt och önskan om att ni ska ge er till känna kvarstår.