sjomajlin

Efter en strapatsrik dag kom jag hem vid åtta ikväll.
Då var det redan svart ute.
När jag stod utanför bilen och klurade på hur i all världen jag skulle få med mig allt in utan att behöva gå två gånger kände jag hur kvällsluften ropade på mig, den ville att jag skulle vara hos den en stund. Jag lyckades få med mig alla mina pynglingar och slängde in dem innanför dörren, sen gick jag en promenad.
Och var på helspänn.
Jag hatar att jag som kvinna inte ska kunna ta en kvällspromenad utan att vara rädd. Det är ju nämligen det vi blir itutade hela tiden.
Jag har pratat med andra om detta och två intressanta synvinklar har kommit till uttryck på olika sätt, och då ur det manliga perspektivet.
Några karlar har sagt att de tycker att det är jobbigt och synd att de inte kan bete sig som de vill, av respekt. Alltså, om en karl och en kvinna som inte är i sällskap med varandra, kliver av bussen på samma hållplats och sen ska åt samma håll och kvinnan går en lite bit före, då nästan måste mannen antingen hålla sig bakom eller gå en annan väg. Av välmening alltså, av respekt för kvinnan, för att inte skrämma henne. Det är en fin handling och den uppskattas, men det är synd att det ska behöva vara så.
En annan åsikt är att ju fler som är ute och rör sig, med rent mjöl i påsen, så att säga, desto tryggare miljö får vi. Visst är det så!

Jag vill kunna gå ensam även om det är mörkt. Jag vill inte behöva vara rädd. Jag vill tillochmed kunna vara klädd i kjol. Och jag vill egentligen inte behöva känna tacksamhet till er män som väljer att ta en omväg, för jag vill att det inte ska behövas.
Men till det blir så är jag tacksam. Till er som inte våldtar mig, till er som är ute för att skänka trygghet, till er som visar respekt genom att gå på avstånd. Tack.