sjomajlin

Som jag alldeles nyss konstaterade på facebook så är klockan nu närmre nio om aftonen och jag sitter äntligt med dagens första temugg.
De senaste dagarna har jag varit på uruselt humör och haft så förskräckligt ont i kroppen.
Igår fick jag lov att sova ett par timmar mitt på dan för att kunna pallra mig till tvsändningen.
Den gick över förväntan bra, med varande kropp, bör tilläggas.

Ja, och idag var det så dags.
Vinterns första räka.
Och här en återkoppling till rubriken. Jag var mer som Gunde Svan, Magnus Uggla och Lennart Swan än Janne Boklöv, trots att jag faktiskt, kuriosa, har gjort nåt slags simulerat backhopp tillsammans med självaste Boklöv, men det är en helt annan historia.
Och, milde tid, så ont den gjorde och fortfarande gör. Räkan alltså.
Tackochlov förskonades både handleder och svanskota, men ändock har jag duktigt ont, som om alla värkande, stela leder inte räckte, tillsammans med gjuten huvudvärk och duktig mensvärk.

Ja, igår startade jag en spellista och försökte peppa mig, och gick och plockade lite i lägenheten, lade fram en minisolfjäder från gran canaria för att påminna om värme, hängde upp taklampan som jag egentligen tycker näst mest om i hela världen, och ändå haft undanstoppad i en garderob sen jag flyttade hit och hängde upp en skamfilad tavla som får mig att tänka mig bort till tavlan i gästrummet i Camebridge som barnen Pevensie tillsammans med kusinen upplevde storslagna äventyr genom.