kjoltyg
Okej, så här är det.
I sommar ska jag gå på en helt fantastisk fest.
Inför denna fest känner jag att jag vill (och kanske också bör) vara lite, liksom mer fin än jag brukar vara när jag är finklädd.
Jag brukar vara lite halvsunkig när jag klär upp mig, fast så kan man kanske inte uttrycka det heller.
Men jag brukar försöka göra lite småoväntade val, helt utan att väcka anstöt.
Visst skulle man kunna ta på sig något helt galet och känna sig fin, men just det där med att väcka anstöt. Ibland gör jag det, ibland gör jag det medvetet, men allt som oftast försöker jag låta bli att göra det alls.
Men som studenten, min vision om en vacker balklänning brunnit inne eftersom jag aldrig gick på studentbalen. Då valde jag att göra klänningen ändå, fast något enklare och i "mindre fint" tyg.
Som balklänning hade den inte varit alldeles tippad, men som utspringskreation med basen i en herrt-shirt blev den nog ändå strået vassare. Bild:
Eller när jag tre år senare äntligen hamnade på en bal och då rotade fram mammas gamla manchesterklänning. 60-tal? 70-tal?
Som kuriosa bar jag den även på min älskade farmors begravning på 90-talet, och blev då faktiskt själv skärrad över hur förskräckligt tanig jag var i den.
Ja. Men nu, som sagt, ska jag försöka vara mer klassiskt fin, så att säga.
Jag och mamma pratade och enades om att champange eller krämfärgat är bra, enkelt och fint.
Snabba steg upp för trappan och sedan rev vi ut större delen av mammas pryl-, pyssel- och förvaringsgarderob.
Score!
Ett handvävt sidentyg, köpt nån gång för länge sedan, som aldrig blev något av.
Och nu till dilemmat.
Jag har för det första jättealdrig sytt i siden.
För det andra hatar jag att följa mönster och än mer att göra underarbete.
För att få ett bra resultat i ett dylikt (nej, alltså.... inte så) tyg måste man nog både följa mönster och göra underarbete.
Nåväl.
MEN! Jag lär ju provsy åtminstone en klänning i bomull först, kanske ska jag göra flera.
Jag tänker så här: Om jag syr prover tills jag är nöjd, i typ secondhandshopade lakan som är billiga, så kanske jag inte behöver ha ett mönster, som jag ju ändå inte kommer stå ut med att följa.
Jag kan upprepa succén att hitta inspiration och sedan släppa alla hämningar, fast då i provtygen, som sagt.
Skissa lite försiktigt i ett block först, ta lite mått, eventuellt rita upp en fullskalig skiss på ett tidningsuppslag...
Det borde väl inte vara så svårt va?
Fast vi får se... Det är långt kvar till festen och många andra idéer kan hinna födas, leva och dö.
Kanske passar inte färgen, kanske passar inte matrialet.
Ge mig tips, idéer, inspiration, kritik.
Hit me with your best shot!
I sommar ska jag gå på en helt fantastisk fest.
Inför denna fest känner jag att jag vill (och kanske också bör) vara lite, liksom mer fin än jag brukar vara när jag är finklädd.
Jag brukar vara lite halvsunkig när jag klär upp mig, fast så kan man kanske inte uttrycka det heller.
Men jag brukar försöka göra lite småoväntade val, helt utan att väcka anstöt.
Visst skulle man kunna ta på sig något helt galet och känna sig fin, men just det där med att väcka anstöt. Ibland gör jag det, ibland gör jag det medvetet, men allt som oftast försöker jag låta bli att göra det alls.
Men som studenten, min vision om en vacker balklänning brunnit inne eftersom jag aldrig gick på studentbalen. Då valde jag att göra klänningen ändå, fast något enklare och i "mindre fint" tyg.
Som balklänning hade den inte varit alldeles tippad, men som utspringskreation med basen i en herrt-shirt blev den nog ändå strået vassare. Bild:
Eller när jag tre år senare äntligen hamnade på en bal och då rotade fram mammas gamla manchesterklänning. 60-tal? 70-tal?
Som kuriosa bar jag den även på min älskade farmors begravning på 90-talet, och blev då faktiskt själv skärrad över hur förskräckligt tanig jag var i den.
Ja. Men nu, som sagt, ska jag försöka vara mer klassiskt fin, så att säga.
Jag och mamma pratade och enades om att champange eller krämfärgat är bra, enkelt och fint.
Snabba steg upp för trappan och sedan rev vi ut större delen av mammas pryl-, pyssel- och förvaringsgarderob.
Score!
Ett handvävt sidentyg, köpt nån gång för länge sedan, som aldrig blev något av.
Och nu till dilemmat.
Jag har för det första jättealdrig sytt i siden.
För det andra hatar jag att följa mönster och än mer att göra underarbete.
För att få ett bra resultat i ett dylikt (nej, alltså.... inte så) tyg måste man nog både följa mönster och göra underarbete.
Nåväl.
MEN! Jag lär ju provsy åtminstone en klänning i bomull först, kanske ska jag göra flera.
Jag tänker så här: Om jag syr prover tills jag är nöjd, i typ secondhandshopade lakan som är billiga, så kanske jag inte behöver ha ett mönster, som jag ju ändå inte kommer stå ut med att följa.
Jag kan upprepa succén att hitta inspiration och sedan släppa alla hämningar, fast då i provtygen, som sagt.
Skissa lite försiktigt i ett block först, ta lite mått, eventuellt rita upp en fullskalig skiss på ett tidningsuppslag...
Det borde väl inte vara så svårt va?
Fast vi får se... Det är långt kvar till festen och många andra idéer kan hinna födas, leva och dö.
Kanske passar inte färgen, kanske passar inte matrialet.
Ge mig tips, idéer, inspiration, kritik.
Hit me with your best shot!
Kommentarer
Trackback
