sjomajlin

Bäst som jag satt och åt en sen lunch (ja, klockan var väl närmre sju) så knackade det på köksfönstret mitt.
Utanför stod grannfarbrorn med sitt största leende, och räckte fram en blombukett.
"Varsågod, fröken" och så var han borta.
Jag blev lite lätt tårögd.