sjomajlin

Förr i världen, typ i gymnasiet, när jag ofta klippte håret ganska kort, då upptäckte jag ett mönster.
Håret började bli lite långt, och jag började tänka att det vore kanske kul att klippa av det igen. Sen hade jag en sjukt dålig dag, satt uppe sent på kvällen och tyckte plötsligt det var en jä-hättebra idé att klippa av allt. Fram med sax och spegel bara, sen väknade jag nästa morgon och var ...ehum... lätt missnöjd med min impulsivitet och började längta efter att eländet skulle växa ut igen.

Nu börjar jag tycka att det äntligen börjar bli nåt av mitt hår. Jag som egentligen alltid velat ha hår ner till rumpan, minst!
Så härom dagen fick jag för mig att en riktig army cut kanske vore lite kul, egentligen...
Och igår hade jag en riktigt jävra usel dag...

Jag stålsatte mig... Försökte gå och lägga mig inte-så-sent-iallafall. Men kunde inte somna. Låg och grät för jag var så arg över en situation jag inte vill skriva mer än så om.
Det hade varit såå typiskt mig att gå upp, leta reda på en sax, omvandla ilska till nånslags kreativitet och sen kunnat somna.

Men jag gjorde inte!
Yayy for me!

Jag älskar mitt hår när det är som på bilderna ovan, problemet är bara att den volymen går ur på mindre än två minuter. Hairspray is my best friend.