sjomajlin

Håhåjajaaaa!!!!

Idag har jag spenderat förmiddagen med att (typ) föreläsa på en gymnasieskola...
När jag satte mig i min bil, med mitt körkort och åkte hem till min lägenhet, då kände jag en så otrolig tacksamhet till att saker och ting har hänt.
Jag var inte som de elverna när jag gick i skolan, det vill väl alla tro om sig själva, men jag var faktiskt inte det.
Och det har diverse läkare och terapeuter talat om för mig, att det så att säga ingår i den där diagnosen jag inte har fått eftersom den inte heter nåt utan bara är.

Nåja. Nu är det ur världen. Jag höll på att stressa upp mig nåt kopiöst igår och i förrgår, jag hade inte planerat vad jag skulle säga, jag hade mer jobb än vanligt, jag hade massa saker som skulle fixas med inför helgen.

Jag bestämde mig igår för att inte tänka ett dugg på förmiddagens bravader idag och jaga upp mig, utan väntade tills jag kom hem och satte mig med det. Skrev ner lite tankar och formuleringar på ett papper, och sen la jag undan det och började riva i resten.

Förmiddagen idag kom och gick. Så det så.
Hem på lunch och nu är jag klar med det andra också.
Det är så här, att mamma ska ha kalas på lördag, två kalas, kalas hela dagen. Jag sa lite käckt att jag kunde fixa sådanadäringa papper med lite ordkluringar och sånt ni vet... Och en grej med årtalen 51-11...
Det tog lite längre tid än jag tänkt mig.
Men nu är det klart.
Jag kan andas igen, liksom.

Typ så.
Nu ska jag iväg och jobba lite, sen konsert ikväll, kalas hela dagen lång imorn, såattehhh...
Jag brukar ju inte vara så bra på att blogga på helgerna, men denna helgen kan jag lova att jag inte kommer att blogga. Inte förän på söndag ialla fall.
Så det så...

Jag måste få dela med mig av grannens magiska träd:

... sen tänker jag att det nog är rätt schysst att vara gammal ändå...

Efter en relativt datorfri helg, dock fylld med mycket annat, känner jag mig klar för en ny vecka.

Typ.

Helgen bjöd bland annat på familjefotografering, avdammning av den gamla cellon, vernisagebesök och sällskapsspel. Riktigt fin helg, lite för lite sömn och vila.

Så snubblade jag över den här bilden.

Min första tanke var "det där verkar kul". Min andra tanke var "så där kan man ju inte hålla i stickorna...".

Min tredje tanke var "....shit... hur gammal är jag egentligen....."

Om man kan göra pannkakstårta så kan man precis lika gärna göra sig en raggmunktårta till lunch, särskilt om det är torsdag. Tre lager blev det, med lingonsylt mellan. Fint som snus.

Jag vill ha hår ner till rumpan NU!

Jag ser mig själv som en ganska orädd person.
Jag tror inte så många andra gör det. Jag blir väldigt skrämd av plötsliga ljud och plötsliga rörelser. Väldigt skrämd. Jag är inte rädd för hundar, men om en jycke skäller utan att jag medvetet tänker på att hundar kan skälla, så blir jag vettskrämd. Jag är inte rädd för telefoner, men om en telefon ringer utan att jag medvetet tänker på att telefoner kan ringa, så blir jag vettskrämd. Och så vidare.

Jag är inte rädd för det oväntade, men blir skrämd. Jag tycker det är skillnad, men det kanske bara är jag.

En period hade jag väldigt svårt för att öppna dörrar, eftersom jag inte visste vad som fanns bakom dem. Jag lät alltid folk gå före mig, för då hann jag få en liten glimt innan jag själv kom fram till dörrn.
Det är bättre nu, oftast tänker jag inte ens på det, men det är inte jättelänge sen jag öppnade en dörr till ett becksvart rum och blev så rädd att jag började gråta. Jag är inte mörkrädd, men jag var inte beredd på att det skulle vara svart där inne.
Så tramsig är jag, det får jag leva med.

En annan sån där sak som är jobbig är att se på filmer eller serier som jag inte vet nåt om. Jag sitter ibland och liksom scrollar igenom filmer jag har i datorn och som jag inte har sett, sen väljer jag nån gammal disneyklassiker ändå. Ett tag senare, nästa dag eller efter ett par veckor sätter jag mig och tittar på den nya filmen. Jag vill inte veta vad som händer, men jag vill ha lite hum om vad jag ska förvänta mig. Lite känsla för stämningen och så där. Inte vara helt oförberedd
Serier är ju en annan femma. Har man väl sett första avsnittet rullar det ju oftast på i mer eller mindre samma anda.
Jag har ju äntligen börjat titta på twin peaks, eftersom det är en sån där serie man bara måste se.
Jag har sett sisådär fem avsnitt, och jag gillar´t so far. Men grejen med twin peaks är väl just att det är konstigt och oväntat mest hela tiden? Så har jag förstått det.
Jag vill ju bara bädda ner mig och plöja, men det funkar inte riktigt. Och jag känner mig så tramsig...

Men nu ska jag med ett sticke i nävarna njuta av det sjätte avsnittet, och hör sen!

Jag har, med ojämna mellanrum haft en återkommande dröm. Jag hoppar i från kanten men lyckas inte komma ner i vattnet, jag studsar på ytan och glider iväg. Jag har skrivit om det förr.
Jag tillhör inte dem som tror att alla drömmar alltid betyder nåt, men eftersom denna dröm återkommit såå många gånger har jag ändå trott att den betyder nåt. Att jag känner att jag misslyckas med något, något så enkelt som att lyckas hamna I vattnet när man hoppar i från kanten. Men jag vet inte vad...

Natten till igår drömde jag något nytt.
Jag dök ner i vattnet, ner under vattnet. Jag simmade hela bassänglängden bort under vattnet, vände och simmade tillbaka. Med flytväst på!
Jag har fortfarande ingen aning om vad saken gäller...


En kväll i maj 1991 fick jag för mig att det alldeles säkert skulle bli översvämning under natten, och att den skulle nå ända upp på berget där vi bodde, högst upp, och vidare upp till husets övervåning.
Ja-a, så vad gör man?  Jodå, man sover med flytväst helt enkelt, utifallomatt man liksom missar att vakna...
Inge konstigt med det.

 

I fredags var jag och Patrik till Gränna, åt på hamnkrogen och lyssnade på irländskt jam. Min gamla pianoelev från sjövik var där och spelade, och det var roligt att överraska honom. Och fantastiskt god mat. Patrik skrattade ohämmat efter var och en av de fyra första tuggorna för det var så gott.

=)

 

Fredag blev lördag, jag åkte till lassarettsområdet och mötte upp 4 tanter för en heldags häxbrygder. Vi kokade svamp, hällde av, svalnade av, la i garn, värmde på, passade och passade och passade, tog upp, sköjde ur, svalnade av, la i nytt garn, värmde på och passade och passade osv.

Tolv härvor garn i tolv olika färger/nyanser på bara fyra sorters svamp. Fantastiskt tantigt och fantastiskt roligt :)

 

Efter många timmar i klar höstluft med för lite kläder for jag hem och duschade väldigt varmt en stund, sen drog jag på en klänning och for på kräftskiva. Jag åt varken kräftor eller drack nubbe, men det var hemskt trevligt ändå. Gott sällskap, bland annat en råtta innanför klänningen.

 

Lördagen blev söndag, jag löste in en julklapp hos mor och far, och gick tillsammans med pappa på en mycket fin konsert.

Hyllningskonsert till Björn Afzelius med lokala förmågor och Mikael Wiehe.

Hela publiken stämde in i "det här är mitt land, det är här ditt land, från Ale stenar till norra lappland". Vilken stämning. Mikael hade flera rövarhistorier att berätta.

Mycket fint.

 

Nu sitter jag hemma och är nöjd. Myser. Äter kex med paprikaost. Och dricker P Max. Vem är förvånad?!

 

Jag har äntligen fått hem mina "nya" köksstolar.

Det är dösköna och lagom låga för att bara öppna munnen och skyffla in. Två gamla stolar från nåt församlingshem nånstans, men rostiga mojänger under sitsen så man kan sätta ihop stolarna på en lång lång rad, om man har fler än två.

Och numrerade är de också, så man vet vart man ska sitta.

Numrerade sittplatser, tackar för det, köp en biljett vettja!

 

Alltså, jag kan inte ens säga hur dåligt samvete jag har.
Jag satt och skar sönder en bok i går, och ska fortsätta idag.

Det känns inte helt okej, men ändå gör jag det, och tror det blir värt det.

 

 

För att göra tisdagen lite skönare har jag min nya klänning idag.

Skönt.

Och nej, jag har inte bäddat sängen, man ska inte göra det på morgonen ju.

 

 

Jag tar mitt morgonte istället, och här flödade solen in alldeles nyss,

nu står det ett hus ivägen. Min kamera har lite svårt att hantera massa ljus...

 

Morn!

Imorse hände det.
När jag vaknade hade jag ett meddelande på telefonsvararen, jag ringde tillbaka, det var jobbet jag skulle göra på förmiddan som sa "vi är jätteförkylda, du behöver inte komma".
Nähä, tack och krya på er sa jag, och nu sitter jag här med en stor temugg och twin peaks istället.
Helt okej.

Hur ogärna jag än vill att det ska bli mörkt och kallt så längtar jag lite tills jag får göra nya stjärnor och hänga upp. I år blir det hur många som helst, tror jag.

 

Förra sommarn täljde jag mig ett par virknålar, men dem har jag inte riktigt vågat använda.

Och förra veckan hittade jag dessa!  På netto av alla ställen!

Tänk så mycket trevligare det känns med lite trä.