sjomajlin

 

 

 

Förra veckan var jag och familjen på gotland. Inte bara på, faktiskt, storebror och jag var även under gotland. Eller i, kanske.

I sällskap med 6 andra besökare och två guider tog vi oss så långt in i Lummelundagrottorna man kan ta sig utan dykarutrustning. På bilden ovan kan man ändå ana att vi var ute på djupt vatten.

På vägen ut fick vi klättra i en smal klippkant med iskalla, stumma fingrar och spjärna emot med benen för att inte hamna lägre i vattnet än vadarstövlarna gick högt. Det gick bra. Ända fram tills kanten tog slut och man skulle svinga sig över till andra sidan av tunneln. Där räckte mitt vingspann inte till. Jag hann nästan bli lite skräckslagen i det kalla vattnet. Fast bara nästan. Guiderna har ju vart med förr, så klart, så jag fick ett handtag och sen var jag över på andra sidan.
Det var nog bra att jag var ivrig nog att klättra precis efter guiden i denna sista passage för han drog upp mig precis i tid tre gånger och jag tog mig torrskodd ur grottan efter tre döspännande timmar. Nåja, torrskodd förutom att det var en läcka i vadarstövlarna nånstans i lårhöjd på högerbenet. Men det var värre för några av besökarna som kom efter som faktiskt tog in ett par liter iskallt vatten i överkant.

 

Innan vi klättrade ut genom djupvattnet var vi alltså 500 meter in i grottan, men inte mycket mer än 25 meter under marken. Grundvattennivån, typ. (Antar jag)

Genom en ganska trång passage fick vi alla lov att ställa oss på led, ta tag i personen framför och släcka alla lamporna. Sen klättrade vi så brant uppåt, klämde oss genom en passage där man fick sätta sig på rumpan och huka med huvuet, ner på andra sidan, sittandes tills man kände att fötterna var i vatten igen, då gick det bra att ställa sig upp.

Med lamporna tända igen kröp vi in i en tunnel som inte var mer än ca 60 centimeter där den var som högst i tak, och lägre än så på sina ställen. Det kändes som att vi ålade ett par kilometer, men det var kanske inte mer än... 30 meter? Det var trångt, fullt med vassa stenar på golvet. Efter en knapp evighets kravlande breddade sig gången och blev ett rum där vi ganska precis fick plats allihop. Halvlåg man på rygg med böjda knän var taket ca en decimeter ovanför knäna. Där skulle vi sen göra nånslags rondellvariant och komma tillbaka ut i tunneln vi kom genom.
Just där slog det mig att det inte var läge att drabbas av varken panik eller klaustrofobi.

Det gick bra. Äventyret var större.

Vi kravlade oss tillbaka allihop, knallade vidare till sifonen. Alltså där tunneln viker av nedåt och blir vattenfylld. Där satte vi oss på kanterna och fikade chokladkakor. Mycket märklig och fantastisk känsla!

 

Ja... Är du en smula äventyligt lagd och får möjligheten att se en grotta utan att behöva gå på uppbygda ramper så ta den!

Så himla häftigt!!

 

(Och ja, alltså... Det var lite en grej att man skulle krigsmåla sig i ansiktet med lera. De andra nöjde sig med två streck under ögonen. Jag tog en lite mer kreativ vinkel på det hela. Storebror gick all in. Inge konstigt med det.)

 

Du har väl inte glömt bort att man kan skriva med whiteboardpenna på spegeln va?

 

 

Det är advent, det ääär adveeent!

Ja, men jag tycker nog faktiskt att första adventslördagen också är advent faktiskt.

Och här kommer den andra adventskalendern, som utlovat.

 

Som medelklassperson med jobb i sverige har jag mer pengar än många, även om det inte alltid är så lätt att tänka så.

I år tänker jag, istället för att äta en bit billig choklad varje dag istället skänka en slant varje dag.

Röda korset, unicef, lokal julklappsinsamling, köpa sockor till RIA att dela ut, cancerfonden...
Det finns många mottagare som antagligen har bättre nytta av slanten än jag.

Om jag får önska, och önska får jag; så hakar ni som läser på min idé.

Beloppet är valfritt, och väljer man att skänka en lite större slant för varje adventsljus vi tänder så går det också bra. Det är liksom fritt från regler, men fullt av hjärta.

Haka på mig, så gör vi något litet tillsammans.

 

God jul!

 

Hittade en bra idé som jag inte kommit på själv. Smart grej.

 

Ibland är det bra att veta när det är läge att ge upp.
Jag har letat och letat efter ett snyggt litermått. Ett litermått som förtjänar sin plats i mitt kök.
Men jag gav upp, och köpte en superpenna istället.

Och jag tänker inte be om ursäkt för mina härligt stora köksfönster.
Faktiskt.

 

I fredags när jag satt och rensade bär vart jag sugen på paj, men inte särskilt sugen på att ställa mig och baka en blåbärspaj. Så jag hittade på en egen.

Eftersom mitt påhitt blev riktigt bra tänker jag dela med mig av det;

Börja med att steka ihop havregryn med smör och socker. (Gott att äta som det är! Enligt vissa källor kallas detta salva.)

När grynmassan fått lite styrsel hävde jag ner lagom mycket bär i stekpannan och lät det liksom koka ihop.
Allt efter tycke och smak! Jag avslutade med ett lager gryn och socker uppanpå för att det skulle bli mer likt paj.
Jag tycker om att ha vanilkesella istället för vaniljsås, testa det vettja, om du inte har testat.

 

Som sagt, "salvan" kan man gott äta som den är, eller testa olika smaker i. Man kan göra något som liknar äppelpaj med kanel och kanske lite vanilj på samma sätt som denna blingonpaj, det passar väl bra så här i september.

Använd förresten gärna en teflonpanna hellre än en välinkryddad gjutjärnspanna om du lagar mat med mycket krydda, som kanske inte gör sig lika väl ihop med sötpaj.

Det var allt för matbloggen för det här året.
Tack för visat intresse.

 

Helt kalorifritt smågodis!!

Hurra för blandade knappar!

Hahaha, vad hände här?!
Här sitter jag och ser ut som en hobbyalkoholist...

 

Nåja, jag sitter och garnarbetar och tittar på Once upon a time, och gode tid! Vilken tur att jag lyssnade på Knitmore girls, annars hade jag ju missat denna fantastiska serie alldeles!!!
Look it up, friends!

 

Ett par starka magneter i en tom teburk - nu har jag koll på mina pennor och dräller överallt i köket.