sjomajlin

Något av det vackraste jag har hört i år är en berättelse om en rumänsk kvinna som dog i höstas.
I augusti i år annordnade kyrkorna i samhället där hon bodde ett event på en skolgård mitt i smeten, där ett lovsångsband spelade, det var körer och mycket musik och glädje.
Mitt i vimlet stod denna kvinnan och grät.
För många, många år sen, när hennes tre barn var små och gick i skolan de nu stod utanför och sjöng till Guds ära - var det sångsamling på skolgården varje morgon. Hela skolan samlades och tillsammans sjöng man kommunismens lov. Rektorn frågade om några av barnen hade gått i Babtistkyrkans söndagsskola. Kvinnans barn svarade sanningsenligt att de hade det och fick därför gå fram, inför hela skolan och ta emot stryk av rektorn.
Barnen kom hem och grät.
Nu, många år senare stod alltså mamman på samma skolgård och sjöng ära till Gud i fullt dagsljus.
I ett samtal med baptistpastorn, som skrev detta i ett brev till Sverige, berättade hon och avrundade med att meddela att nu kände hon att hon var klar, nu var hon redo att återträffa sin salig make och berätta om segern.


Mitt hjärta sitter till vänster, ganska långt till vänster, men förnedring och tvång är aldrig okej, aldrig någonsin.
Men som sagt, den här historien är något av det vackraste jag har hört.
Och jag påminns om hur otroligt bra jag har det genom den enkla anledningen att jag är född i sverige.

Alltså, det här är så roligt att jag nog skulle kissat på mig lite grann om jag var kissnödig...

 

Jag har så ont i magen att jag är yr, det liksom spänner i bröstkorgen när jag försöker röra mig.
Jag vaknade på uselt humör, åt frukost klockan fyra och gråter till sex and the city.
Vilken bra dag......

 

Varför läsa en bok med ett barn när man kan läsa två böcker med två barn!?

Och när ingen läser saga för mig så lyssnar jag helt enkelt på det här.

 

O sånt.

Jag är dötrött.

Bilder från julafton har jag inga, jag glömde kameran hemma.

Far och jag gick en timmes skogspromenad på förmiddan, hur eller hur, såg hästar och en åsna och en hare, något jag fick redogöra för för Sam senare under dagen. Och så fick jag erkänna att jag inte hade sett nån kaja, då blev Sam lite besviken, men sen kom det fram att han inte heller hade sett nån.

Ja-a, lite lunch (qournfärssås och spagetti) och ett par avsnitt Famous Five innan Kalle, sen kom mamma hem från jobbet och snart därefter anslöt familjen Florén firandet.

 

Julandakt, julklappar, julmat och julbus.

När barnfamiljen farit hem hamnade mor och jag i varsinn soffa, och far i en säng, och vi somnade så gott.

Det tog emot att bylsa på kläder och ge sig ut i kylan, men väl framme i kyrkan med en massa levande ljus, så var det ändå värt det.

 

Ja-a, nu är jag dötrött, som sagt.

Snart ska jag peta i mig lite frukost, och sen ska jag åka på födelsedagskalas, dra på trissor!

Igårkväll hamnade jag på en uppesittarkväll, med goda vänner, god mat och mycket gott julgodis.

Jag är ju inte den som är den som gillar klyschiga saker i allmänhet, men hur klyschiga sådana kvällar i teorin än är så njöt jag i fulla drag igår. Helt fantastiskt.

Jag var inte hemma förrän imorse, faktiskt.

Lovely!

 

Nåväl, jag har lovat bilder. och jag lovar inte saker jag inte planerar att hålla.

 

 

Till att börja med tänkte jag dela med mig av vad som kanske är mitt bästa jultips, något jag improviserade fram förra julen och gjorde tradition av iår.

Det är liksom lite så där på en höft, man tager vad man haver. Clementin skuren i klyftor med skal och allt, dofta över kanel, limeteblad, stoppa ner ett par kryddnejlikor, och toppa med ett par granskott.

Julen i en liten kopp. Potpurrit håller i lite drygt en vecka, på ett ungefär, sen blir det mögligt och dant. I förra omgången hade jag citron och lime men ingen gran. Man tager vad man haver och det luktar därefter.

Typiskt gott hur eller hur.

I köksfönstret har jag också hyacinter. Jag har inga hyacintglas så jag tog vanliga dricksglas och modifierade lökarna lite med ståltrådsmärlor för att hänga dem om kanten, liksom. Funkar utmäkt. Jag tog den här bilden igår på förmiddan och inatt slog hyacinterna ut, precis lagom till jul.

Ja-a, precis som förra året så får jag inte riktigt plats med en julgran i år heller, så jag fipplade ihop en miniversion.

En konisk stomme av något slag (jag hittade en slags prydnadsgran typ trä på myrorna), små kvistar och skott från granris och sytråd. Börja nedifrån, fäst några kvistar genom att vira sytråden runt, runt, fortsätt med några kvistar i taget tills hela varvet är klart, flytta sedan upp en liten bit, så att nästa varv täcker själva bindningen. Toppen kan vara lite knepig att få snygg eftersom tråden liksom måste vara ytterst, men dölj så gott det går, och toppa förslagsvis med en rosett.

Som hittat!

Det kan vara en klok idé att spraya granen med vatten ett par gånger, men den håller inte så värst länge ändå, så det gäller att passa på att njuta.

Eller ja...

Nu låter jag som en damtidning.

Det är jul i stugan!
Jag har julhetsat klappar på a6! Dock bara som sällskap, jag är då inte så sent ute.
Efter flera misslyckade försök lyckades jag också få med mig en trasig sopsäck med granris från en granförsäljning, alldeles gratis. Jag som trodde det skulle kosta mig ganska dyrt, med tanke på vad granarna kostar när de sitter ihop. YES, jag har pysslat/fipplat ihop en minigran med stommen från förra året, och pytsat ut större kvistar i lämpliga vaser och dricksglas på lämpliga ställen i lägenheten/stugan.
Det blev nya julpotpurrier att lukta på också, förstärkta med granbarr.
DET LUKTAR JUL!
Härliga tider.
Jag firar med en ansiktsmask av choklad!

 

God jul i min hall. Ljuset är under all kritik, men det skiter jag i.

Hyacinterna börjar slå ut, citruspotpurrit i tekoppen sprider väldoft, snön ligger vit på marken endast tomen sitter på gungan.

Ja.

Det är vår förbannade och priviligerade PLIKT att göra vad vi kan för att hjälpa dem som inte har det så bra som vi.

Det är min fasta övertygelse.

Musikhjälpen, Röda korset, Unicef, Läkarmissionen, Ria, Erikshjälpen, Rädda barnen, Läkare utan gränser.

Pick one och ta ditt ansvar.

Ibland tycker jag mer om mitt jobb än annars.
Denna vecka har jag, genom jobbet inkasserat tre förhållandevis stora chokladaskar.
Och en blöt puss. På kinden.

Nu har jag drömt märkligt igen.
Igår vaknade jag med en liten mystisk klump i magen.
Jag hade drömt att jag var i nån simhall och försökte dyka i vattnet från kanten, men lyckades inte få exakt rätt vinkel i nedslaget, så jag kom aldrig ner i vattnet. Jag liksom studsade och gled bort till kanten och fick kliva upp och försöka igen.
Om och om igen.
I drömmen tyckte jag det var lite pinsamt/genant att jag inte lyckades dyka med rätt vinkel, men skrattade gott åt hur klantig jag måste sett ut, och försökte igen. Och igen. Och igen.
Och så hade jag högklackat på mig.

Men när jag vaknade tyckte jag det var bra skumt att jag inte lyckades ta klyva vattenytan.

Va tusan?!

 

Idag, mellan första och andra jobbet parkerade jag vid ett vattendrag. Jag hann knappt ut ur bilen innan änderna kom springande. Jag satte mig på huk och började dela på en brödkaka, änderna kunde inte vänta, utan naffsade i mina händer och hoppade upp i mitt knä. Ganska snart la sig liksom första ledet ner för att smaska i sig smulorna som regnade kring mina fötter, andra ledet såg då sin chans och klev helt sonika upp på de som låg framför. Tredje ledet tyckte å sin sida att de stod på tok för långt bak och hoppade upp på dem som stod på dem som låg. Och så vidare. Det var nästan obehagligt faktiskt. Plötsligt fick jag syn på en stackars tant som låg precis vid min högra fot. Hon blev så trampad på att hon låg på sidan med vingen utslagen, så jag fick försiktigt (obs! jag menar verkligen försiktigt) puffa bort karlarna som hoppade på henne med min fot. Sen fanns ingenstans att sätta ner foten igen.

Lite för sent insåg jag det mindre smarta i att utfodra änderna precis bakom min bil, eftersom jag behövde backa ut den. Jag fick snällt vänta tills inte en smula fanns kvar i snömodden.

Åh, jag tycker så mycket om änder. Jag förståååår inte varför jag inte tar mig tid med dem oftare.

24 going on 70, som sagt...

Idag har jag från min säng betraktat en fabriksskorstens bolmande rökpelare.
Jag kom fram till att jag inte riktigt gillar fabriksskorstenar.
Och att skorsten är ett fult ord.

 

Tvi tusan, en så jäkla bra låt.

Jag skulle bra gärna vilja se hur det blev när jag och Johan tolkade den på visprojektet på sjövik.

Men jag vet inte om jag skulle våga.

Tvi tusan vilken låt alltså... Så ofattbart bra.....

 

7km skidor idag också, och som nåt slags kosmiskt tack för att jag spårade så fint igår fick jag köra i alldeles nykörda skoterspår idag. Det gick lite snabbare idag än igår, kan jag meddela.

Sen sov jag en stund. Och såg på SATC. Och grät. Igen. Jag vet inte riktigt om jag borde ha som mål att kunna se filmen utan att gråta eller om jag ska omfamna och acceptera att jag har blivit en gråtande tant.

Efter jobbet kokade jag soppa i mammas och pappas kök och rotade genom hela kanoten efter mina skidor. De var inlåsta i garaget. Så jag fick leta på ett par pjäxor som passade med nåt av skidparen i kanoten. De pjäxorna var 45or. Det är inte mina fötter.

Nåja, ut i skogen par det, med viss clownkänsla. Flera centimeter nysnö på varenda kvist i hela skogen.
Knappt en decimeter nysnö på stigen där spåren brukar gå.
Tungt och halkigt. Minst sagt. Knäpp tyst och underbart ljust även efter att jag lämnat elljusspåret.
Och så trillade jag två gånger. Nej, tre.

Så fantastiskt vackert =)

Jag satt och bläddrade i bildmappen som heter ego och suckade över att mitt hår är så kort.

Men så upptäckte jag en sak.

Förvånansvärt sällan har mitt hår varit enfärgat sedan jag slutade ha det blåsvart. Och jag gillart! Det känns som jag. Jag har absolut inte så ljust hår att det är en naturlig utväxt, men ljust uppepå och lite rödbrunt i längderna, det är så jag känner mig, på nåt vis.

A, nice.

 

 

(Denna sista är dock nåt slags undantag som bekräftar regeln.
TVI VÄRE vilken gräslig färgning.)