Alltså... det är så mycket jobb och stress och ont i huvet och svårt att andas djupt och omöjligt att sätta ihop ord.
Jag har nya glasögon, stickar på evighetsprojekt, låtsas att hösten inte alls gör mig suddig i kanterna och pluggar en konstig kurs.

 

 

 

 

 

 

 

Håhåjaja, veckorba flyger förbi!

På måndag börjar jag jobba igen, vilken härlig semester jag har haft!

Denna helgen innehåller:

 

- Stickning! Så klart. På bilden syns en tröja med spetsmönstrat ok som jag startade på Gotland. Nu har jag precis delat av för ärmarna. Det betyder att det roligaste är gjort... Nåja..

 

- Te! Jag är så himla sugen på te i värmen, eftersom det är för varmt för att jag ska orka dricka te när jag är sugen på det. En får passa på på förmiddagarna och kvällarna. Inte så pjåkigt.

 

- The L Word. DVD-albumet hittade hem till mig i veckan, så nu har jag börjat om från början. Lagom väder för't?

 

- Lite sommarläsning. Jag låg i skuggan under trädet i trädgården igår och läste, så skönt!

 

- Jag är trött på min utväxt så det blir ny färg.

 

- På måndag börjar jag (som sagt) jobba igen, så jag ska kika lite i kalendern och få ordning på vad jag ska ha med till kontoret. Det är två spännande månader framöver. Och vad som händer efter det har jag ingen aning om. Hon jag vickar för kommer tillbaka och jag har inte fått rätsida på vad som kommer hända med mig.

 

- Badväder! Åtminstone igår. Jag älskar att bada när jag väl kommer i, men jag kan stå och tycka att det är svinkallt pinsamt länge.

 

- Det här med att svettas... Igår spelade jag och Patrik badminton, träningsvärk i högerarm!!!

Imorn har jag bokat date med branta backen en bit bort. Huvaligen!

 

- Jag har spunnit 100 g Polworth och kamel. Singeln har vilat sen i söndags, det börjar bli dags att klura ut hur man plyar på slända...

 

Ptja, det är på ett ungefär planen iallafall. Sen får vi väl se vad som faktiskt händer.

Trevlig helg!!

 

Förra veckan var jag och familjen på gotland. Inte bara på, faktiskt, storebror och jag var även under gotland. Eller i, kanske.

I sällskap med 6 andra besökare och två guider tog vi oss så långt in i Lummelundagrottorna man kan ta sig utan dykarutrustning. På bilden ovan kan man ändå ana att vi var ute på djupt vatten.

På vägen ut fick vi klättra i en smal klippkant med iskalla, stumma fingrar och spjärna emot med benen för att inte hamna lägre i vattnet än vadarstövlarna gick högt. Det gick bra. Ända fram tills kanten tog slut och man skulle svinga sig över till andra sidan av tunneln. Där räckte mitt vingspann inte till. Jag hann nästan bli lite skräckslagen i det kalla vattnet. Fast bara nästan. Guiderna har ju vart med förr, så klart, så jag fick ett handtag och sen var jag över på andra sidan.
Det var nog bra att jag var ivrig nog att klättra precis efter guiden i denna sista passage för han drog upp mig precis i tid tre gånger och jag tog mig torrskodd ur grottan efter tre döspännande timmar. Nåja, torrskodd förutom att det var en läcka i vadarstövlarna nånstans i lårhöjd på högerbenet. Men det var värre för några av besökarna som kom efter som faktiskt tog in ett par liter iskallt vatten i överkant.

 

Innan vi klättrade ut genom djupvattnet var vi alltså 500 meter in i grottan, men inte mycket mer än 25 meter under marken. Grundvattennivån, typ. (Antar jag)

Genom en ganska trång passage fick vi alla lov att ställa oss på led, ta tag i personen framför och släcka alla lamporna. Sen klättrade vi så brant uppåt, klämde oss genom en passage där man fick sätta sig på rumpan och huka med huvuet, ner på andra sidan, sittandes tills man kände att fötterna var i vatten igen, då gick det bra att ställa sig upp.

Med lamporna tända igen kröp vi in i en tunnel som inte var mer än ca 60 centimeter där den var som högst i tak, och lägre än så på sina ställen. Det kändes som att vi ålade ett par kilometer, men det var kanske inte mer än... 30 meter? Det var trångt, fullt med vassa stenar på golvet. Efter en knapp evighets kravlande breddade sig gången och blev ett rum där vi ganska precis fick plats allihop. Halvlåg man på rygg med böjda knän var taket ca en decimeter ovanför knäna. Där skulle vi sen göra nånslags rondellvariant och komma tillbaka ut i tunneln vi kom genom.
Just där slog det mig att det inte var läge att drabbas av varken panik eller klaustrofobi.

Det gick bra. Äventyret var större.

Vi kravlade oss tillbaka allihop, knallade vidare till sifonen. Alltså där tunneln viker av nedåt och blir vattenfylld. Där satte vi oss på kanterna och fikade chokladkakor. Mycket märklig och fantastisk känsla!

 

Ja... Är du en smula äventyligt lagd och får möjligheten att se en grotta utan att behöva gå på uppbygda ramper så ta den!

Så himla häftigt!!

 

(Och ja, alltså... Det var lite en grej att man skulle krigsmåla sig i ansiktet med lera. De andra nöjde sig med två streck under ögonen. Jag tog en lite mer kreativ vinkel på det hela. Storebror gick all in. Inge konstigt med det.)