sjomajlin

Nu är den här.
Jodå.
Imorse, halv nio, trots två fönster öppna hela natten var det 27 grader i sovrummet.
Egentligen tycker jag om sommarn, men inte så dags på dygnet.
Jag borde köpa en madrass och sova i köket. Köksfönstrena är ju tametusan i norrläge.

Är det nån som vill veta varför jag gick omkring inne på stora mataffärn insvept i en fleecepläd idag?
Här kommer svaret hur eller hur.
Jag var på en lätt köldslagen utsiktsutflykt idag. Eftersom glass skulle förtäras svepte jag om mig min vitprickiga rosa pläd. Sen började det regna, ja när vi åkte hem alltså. Lagom tills jag svängde ut på motorvägen regnade det så pass att jag hade behövt ett snäpp till på vindrutetorkarna. Väl uppe på motorvägen fick jag ta sikte på lyktstoplarna eftersom inga linjer syntes i den tillfälliga sjön på vägbanan. Min nervositet var påtaglig.
Sedan öppnades himlen och jag såg inget alls. INGET ALLS.
Fast sen såg jag en skylt om nästa avfart och tog sikte. Skitnervös, let me tell you.
Jag var säker på att om jag lyckades med att inte krascha in i nåt räcke så skulle jag få vattenplaning.
På något vis hittade jag iallafall rätt på avfarten och lagom tills jag var uppe vid rondellen dit avfarten ledde kunde jag växla ner vindrutetorkarna på lägsta hastigheten.
Lokalt skyfall deluxe.
Men jag vågade mig inte ner på motorvägen ändå, utan körde genom stan istället, och där var asfalten inte ens blöt.
Ja, så körde jag till affärn och gick alltså in, insvept i min pläd och köpte te och en tidningsblaska för att lugna mina nerver.

Så kan det gå.

Jag fattar inte hur alla hantverkare kan vara så jädra morgonpigga.......

Jag vet inte... Jag känner mig inte som mig själv.
Jag sover, jag är så sjukt törstig, jag kan inte stå upp utan grimasera av smärta.
Jag orkar inte sjukskriva mig, jag orkar inte jobba, jag orkar inte vara sjukskriven.
Jag är rastlös och folkilsk. Jag är ....   jag vet inte...

 

Vanligtvis är jag inte nyvaken vid midnatt.

Vanligtvis sover jag inte middag. Framför allt sover jag vanligtvis inte middag en gång på dan och en gång till på kvällen. Och om jag mot förmodan skulle göra det skulle jag vanligtvis bli någotsånär pigg av det.

Vanligtvis gör det inte ont att vara mig, åtminstone inte hela tiden.

Bilen lämnad på verkstad, busskort inköpt (eller ja, påfyllt, fast ett nytt...) och ett samtal med vårdcentralen avklarat.
Min underkropp synes överansträngd och jag är dömd till vila veckan ut samt ökat intag av värktabletter.
Jag kommer att bli så jäkla rastlös...

Jag gillar dem inte idag.

Jag har problem med mina hålfötter (säger man så?) med ojämna mellanrum.

Det är som att nån sena tvärsigenom är irriterad på nåt vis...

Idag högg det plötsligt i den vänstra, det kändes som det sprutade blod och jag kunde inte stödja på foten.
Jag masserade och sträckte och hade mig. Jag var på jobb och hade varken bil eller busspengar med mig så jag var tvingen att gå hem. Det gick bra, jag gick i sakta mak.
Höfterna blev stelare och stelare.
Väl hemma fick jag lov att krypa ner i sängen och blunda hårt, men vaknade efter ett tag med ilsken kramp i höften/rumpan som inte riktigt gick över på två timmar.
Efter en lång strech gick jag ut på en långsam promenad för att få lite genomblödning i mina tokstumma benmuskler. Det gick först över förväntan och sen knappt inte alls.

Nu har jag så jäkla ont och vet inte riktigt vad jag ska ta mig till.....

 

Jag önskar att min jacka inte var trasig.
Jag önskar att mina solglasögon inte var trasiga.
Jag önskar jag var på bättre humör...

Oh! Ni fantstiska män, som vet hur man väcker en flicka.
Ni som med solbarkad hand börjar spika er läkt, strax efter klockan slagit sju på morron.


God morgon, god morgon, Välkommen upp till en ny spännande dag med fantstiska möjligheter!

Idag hatar jag mitt liv så där dramatiskt igen.
Nä, men på riktigt....
Strax före halv åtta började gubbarna på taket kasta ner takpannor från mycket hög höjd i en ekande tom container ett par meter från min arma huvudgärd.

Stackars mig...

Jag hatar mitt liv!!!!

Och annat dramatiskt man säger om man är ett fjortisemo som jag idag.

Idag hade jag då äntligen en tillstymmelse till sovmorgon.
Vid sju började de asfaltera vägen utanför.
Jag mobiliserade all min viljestyrka och lyckades bortse från detta och somna om.

Kvart i åtta gav jag upp, eftersom två pigga och hurtiga unga män tyckte det var en bra idé att bygga en byggnadsställning runt min lägenhet, och så även runt mina sovrumsfönster.

Awww, You shouldn't have...

 

Så himla inte okej.
Och när jag försökte ta närbild på jäkeln sprang han iväg. Jag höll ju på att kissa på mig och ramla ner från pallen....
Dö ditt as, dö!!!!

 

Idag känner jag mig bara.....tom....

De där drömmarna, eller snarare temat av den obehagliga klumpen i magen förföljer mig.

Det snöar, regnar och haglar.
Folk tutar på mig.

Min hy är rent gräslig.

 

Nä... jag vet inte....

 

Idag har jag inget att erbjuda

Jag har haft så jäkla ont i en tå ett bra tag...   Försökt "packa in" tån med nån slags närande salva i paket av bomull för att läka och stötdämpa, men det hjälper bara för stunden.
Ikväll fick jag då till slut lov att plocka fram nagelsaxen och försöka "tunna ut" huden lite. Det blev plaskblött och huden fladdrade. Världens djupaste blåsa...
Damn it hurts...
Stackars, stackars, stackars mig...

När jag väl vaknade, efter alldels för mycket snooz, då blev jag attackerad av en spindel!!!

INTE OKEJ!!!!!!!
Jag dödade den och det började regna...

Jag försökte peppa upp mig med te i min good morning-mugg. Det gick ganska bra.
Fast nu har jag ont i mina fingrar, som tusan...

 

Jag förstår inte vart all trötthet kommer ifrån...
Jag har sovit 8-10 timmar per natt senaste tiden men är ändå helt slut framåt kvällskvisten.
Inte bara trött utan verkligen sömnig.
Nätterna är ändå, konstigt nog fylda av mystiska drömmar. Inte mardrömmar per say, men så där så man vaknar med en klump i magen. Jag brukar sova väldigt drömlöst när jag har sånahär tröttmaperioder.
Och de brukar inte infalla på våren, snarare i oktober-november och sen i januari och nån liten släng i februari.
Hm, ja, jag känner väl inte mig själv så bra som jag tror att jag gör kanske.

Jag vet iallafall vad som typ hjälper. Att sova.
So I will do that now.

God natt.

Min lägenhet är inte så bra på att sköta sin hygien.
Rätt usel faktiskt, men jag tänker så här - den har så många andra kvaliteter så det är värt det.
Vi kan samsas och hjälpas åt. Du dammar, jag dammsuger, liksom.
Fast det blir alltid jag som får göra bådeoch, till slut...
Nåja. Idag gjorde vi iallafall ett försök, och jag fjäskade lite extra, skrubbade bakom öronen och i hörnen.
Blir lägenheten glad? Tacksam? Sammarbetsvillig?
Oh nej!
Helt out of the blue blir jag attackerad!
Blodutgutelse över mittersta pekfingerleden så jag knappt kan böja fingret.
Det kliar så jag blir galen!

Otack är världens lön, sanna mina ord...

 

Vad ska man göra med det?

Jag har tappat räkningen på hur många frågor jag fått om huruvida jag har vart och klippt mig eller ej.

Let me tell you att jag inte har vart hos frisörn sen våren 2000. Och jag har inte klippt mig i år, vad jag kan minnas. Och grejen är att folk säger inte "va snygg du är i håret.  Nyklippt?"
Nejnej, det är alltid "har du klippt dig?" eller "är du nyklippt eller?".

Jajajaajajaaaaaaaaaaaaa. Jag älskar att det äntligen börjar bli lite längd på det.
Jag vill ha det ner till midjan igen.

 

Vilken skitdag!!!!

Och plötsligt satt jag vid datorn med Ben och Jerry som mitt enda sällskap.

Nu får jag tametusan motionera av dem från min arma kropp.