sjomajlin

Precis när man inser att man inte har tänkt tanken på länge, exakt i den stunden sammanfaller en uppsjö detaljer som alla pekar likt blinkande neonpilar åt... Ja-a, rakt åt helvete, antar jag...

Sen hamnar man framför facebook och hittar en massa bilder.......
Ikväll försöker jag dämma upp tårarna med SATC och te...
Han förtjänar inte fler av mina tårar...

Det var inte så smart att inte komma hem förän långt efter midnatt eftersom det är ganska tidig morgon idag.

Bra av mig dock att gå och lägga mig direkt när jag kom hem, och inte tramsa vid datorn eller dylikt.
Mindre bra dock att det tog en timma att somna, men det är ju en annan femma.

(Ja, jag är trött idag.)

Ååh, jag bli galen.
Mitt öga bara rycker och rycker!!!!!

 

 

Den här helgen kan nog sammanfattas med "failure"...
Ingenting har lyckats mig...
Suck...

Jag har tänkt ut en massa annat trams jag skulle skriva om också, men jag orkar inte.....
Min ena näsborre tycker att det är onödigt att kunna andas.
Nu tar jag natt.
Hej.

Jag avskyyyyr verkligen att vara sjuk...
Suck...
Det hade vart gött att ställa in jobben imorn, tre sångjobb är slitigt i vanliga fall. Men saken är den att jag har fått lov att ställa in 2 gånger den senaste månaden, det är för tusan pinsamt att hålla på o ställa in gång efter annan...

Idag fick jag kravla mig upp efter helt ljuvliga drömmars sömn i cirka 4 timmar.
Det var onödigt tungt.
Dock fick jag ett plötsligt kreativt infall på jobbet vilket ledde till att jag skar kartong med fruktknivar och smörknivar, limmade, tejpade, bygde fördämning/hinderbana i korridoren och spikade i väggarna på dagcenter Karl. Inte så pjåkigt alls, om jag får säga det själv.
Nöden är kreativitetens moder.

Oh, jag fryser så förskräckligt....

Min hjärna fungerar inte riktigt...
Jag håller mest på med att nysa och snora, och inget kreativt kommer ur mig, alls.
I flera veckor har jag gått som i ett okreativt töcken.
Jag gillar´t inte, jag gillar´t inte alls.
Och jag vet inte vad jag ska göra åt det, men ett första steg är väl att vila ut den här jämliga förkylningen, så jag går och lägger mig nu.
God natt.


(Psst! En peppkommentar skulle inte sitta fel)

 

Det känns lite mystiskt att se någon annan sälja ens bil på blocket.

Nåja, jag har ju lämnat den ur min ägo, så den är ju inte min.

Det står att den är fulltankad, ja, det är mina pengar som ligger i den tanken.

Det står att det ingår rattmuff, ja, det är jag som har suttit och stickat den och sedan sytt fast den runt ratten, och det har säljaren inte orkat klippa upp, antar jag.

Och så står det att den besiktigades utan anmärkning i november, och ja, det gjorde den, men strax efter besiktningen slutade motorn att fungera. Men det är väl bara en petitess kanske.

 

 

Ja, jag förstår att ni återigen håller på att förgås av nyfikenhet, men håjsa er, jag ska berätta.
Blod i urinen, både röda och vita blodkroppar. En ordentlig infektion och antibiotika.
I nuläget gör det så ont att jag faktiskt inte kan vara tyst när jag kissar och det är stört omöjligt att hålla mig längre än typ en timma.

För att trösta mig köpte jag två par jeans på myrorna och vitt bröd på ica.
Och en ananas.

(tyck synd om mig)

Om man är frusen och har ont i huvet när man går och lägger sig, och därför sover med dubbla täcken och mysbyxor och tjocktröja, då är det ganska lagomt att ta en dusch när man vaknar om elementen har brassat på under natten så det är 22 grader i rummet.
Såattehhh..
Nu ska jag åka till vårdcentralen med en kissburk.

Åh, det är så nedrans ovärt att tappa ägg på köksmattan.

Varför ska det vara så j*vla svårt att tycka om mig?!
=(

 

Efter bilolyckan hade jag ont.

Nu har jag ont.

 

Olika men ändå lika.

Det är kallt, mitt huvud värker, ryggen/höften är...ja...
Och så...
Jag har jobbat lite, är hemma på lunch, ska iväg och göra ett musikjobb till och sen fara direkt och jobba natt.
Kul att mitt humör är på topp, har hört att pesimister dör i för tid.

Idag har jag, såsom varje dag den senaste veckan haft en gruvlig huvudvärk. Med denna i bagaget har jag dessutom genomfört 8timmars arbetsdag som personlig assistent, vilket, let me tell you, inte alltid är tyst och lugnt.
Tycker ni synd om mig än?
Den där djävla ischiasnerven sitter nämligen i kläm också.
Fina grejer.

Jahaja, vidare så har jag idag schemaförlagt (så måste man väl kunna säga, förlagt som i att något har försvunnit. Eller?) min enda fasta sovmorgon. Alltså, den enda sovmorgonen jag hade på alla tre schemaveckorna är nu ett minne blott, och varför?
Jo, för att jag har förlorat så många timmar på annat håll att jag måste jobba på sovmorgonen för att inte bli skyldig arbetsgivarn timmar.
Kul läge, LiKzOm!!
Nåja, jobbet kommer nog bli kul, åtminstone utmanande.
Två autister enskilt, på varsin halvtimme. Musik, alltså.

Ja, sen så, efter en kvällsmat med far under vilken fenomen så som Esa Keskinen och Marko Palo diskuterades for jag på körrep med festliga sextsprång och efter det till mataffärn.
När jag satte mig i bilen igen lyckades jag träffa skåran i fästet för bältet med kulkedjan till en reflex som hänger i högersidan av jackan men såg inte det när jag försökte knö ner bältesspännet vilket ledde till att kedjan satt hopplöst fast.
I min desperation blev jag genomsvett och insåg att jag fixar inte det här just nu, på parkeringen med folk runtomkring, så jag valde att köra den knappa kilometern hem utan bälte.
Bilen, som dessutom är en sprillans ny volvo som jag har fått låna av bilhallen, och som jag inte var så sugen på att ha sönder, har sånt därnt varningssystem, ni vet, så att man inte ska köra utan bälte.
Det började tuta i bilen, och stegrade sig snabbt till en nivå där jag höll på att bli galen.
Man blir inte en bättre bilförare av det ljudet när man är nervös bara av att köra utan bälte.
Jag höll andan för att inte hyperventilera och hoppades innerligt att oljudet inte hördes ut eller, by some miracle via radiovågor till framförvarande polisbil, men lyckades faktiskt ta mig oskadd hem till tvärgatan där jag får lov att parkera eftersom hyresvärden vill ha båda uppfarterna till huset till sitt förfogande.
Jag bad en stilla bön till Killen på korset, all min lyckas rot, och nog lossnade kejdan sedan på första försöket, trots alla desperata försök under den pulshöjande bilfärden.
Tack och lov!

Sist, men inte minst (pun intended) så gick jag idag och klurade på en sak som jag funderade på om jag skulle skriva om eller inte, men när jag under min bloggrond hamnade både på Dennis M´s smaltips och på UnderbaraClaras inlägg om ansvar för sig själv, så väcktes återigen min irritation, så here goes:
Jag behöver gå ner ett par kilon och vill gå ner ytterligare ett par, och funderar över varför det inte fungerar efter viljan.
De vanligaste råden näst efter "ät mindre-motionera mer" är:
-ät mindre kött
-drick grönt te
-sluta röka
-drick alkohol med måtta

Okej, jag är absolutist, har aldrig ens provrökt, har ätit och spottat ut en hel tugga (kött)korv med bröd i hela mitt liv, samt fullkomligt pimplar grönt te, och ändå går vikten bara uppuppupp.
Mitt BMI är strax över 25 vilket enligt skalan gör mig överviktig.

Summan av hela kardemumman:
Nog tusan är det fel på mig.


Skitdag!!!

Det värsta med att ha varit sjuk är att den där jäkla ischiasnerven inte tycker om att jag är still flera dar i sträck.
Den är så jäkla kräsen alltså.

Min laptop la av för snart ett år sen. Vi lämnade in den och det skulle fixas, och jodå, men det tog en evig tid.
När jag väl fick tillbaka den så funkade inte tangentbordet, så jag trixade med att installera drivrutiner, men inte hjälpte det.
Nehedå, så det var bara att lämna in eländet igen, och det skulle inte vara några problem, "det kollar vi ikväll och hör av oss". Nästan fem månader senare tröttnade vi och kollade upp hur det låg till, och det skulle visst bara vara att hämta datorn. Så igår gjorde jag det, och blev ganska otrevligt bemött och anklagad för att ha lämnat fel nummer och det ena med det tredje. Det var förvisso storebrors nummer, så jag kan helt förstå att de tycker det var svårt att nå mig, men numret till bror hade funkat perfekt gången innan, och vore det fel nummer så har de väl eniro.se där i butiken också. Hu, ja. Jag tog till slut datorn och gick därifrån, i tron att allt var bra.
Dumt av mig. Naivt av mig.
Jag lämnade från mig dator, batteri och adapter i väska, det står det tillochmed på kvittot.
Då kunde man ju tro att det vore vad man finge med sig hem när man hämtar eländet, tycker ni inte?
Men nån adapter var det då inte med, och batteriet är helt urladdat.

Ja, men man tröttnar ju. Visst är det ett ganska bra exempel på I-landsproblem, men man blir ju ändå så trött på folk som tar betalt för att göra saker och sen inte kan det de påstår sig kunna.