sjomajlin

Idag har jag feberdrömt om en massa saker jag skulle blogga om, man när jag vaknar minns jag inget av det.
Och antagligen var det inget på riktigt ändå.

Urs, vilken skitdag

Idag tog jag mig inte ur sängen när jag skulle till första jobbet.
Alldeles för mycket snor och ont mest överallt.
Och det dära tvprogrammet, det är inställt.

Tyck synd om mig!

När jag vaknade imorse var det 22 grader i min lägenhet.
Inte mig emot!
Men om man är van vid att det är 16-17 och har ordnat täcken och klädsel därefter, då blir man varm och får lite lätt huvudvärk redan innan man vaknar.

Okej, i somras och höstas plöjde jag roomservice och skrev både en och två rader om hur fantastiskt sagda program är.
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt eländet som nu har hänt. Nya säsongen av denna underbara produktion har inget kvar av sin forna excellens. Nåja, det var inte alldeles sant. Johnnie  och Mattias är kvar och de får faktiskt vara i både bild och ljud nån gång ibland.
Men resten?
Ett gäng designers, scenografer och annat som katten släpat in, som ens inte vet hur man använder verktyg, de får mer utrymme än grabbarna som är roomservice´s ansikten. Ingen humor, ingen charm, stress, hetsiga klipp, ingen relation med rumägarna.
Ett nytt äntligen hemma, fast sämre.
Och grejen med roomservice var ju att det var så helt olikt äntligen hemma och de andra programmen som är exakt likadana. Grejen med roomservice var ju att det var unikt.
But not any more.

Vilket uppslag!
"Skrota din gamla bil, få 20´000 i rabatt på en ny, fast det tar 10 veckor".
Är inte grejen med att köpa bil att man faktiskt behöver en, liksom?

Idag är en sån där skitdag...
Luften gick bara ur mig, jag som hade så bra planer.
Det känns som att jag har städat hela dagen.
Städat och frusit.

All inspiration bara rann av.......
Skitdag.

Jag tog mod till mig och ringde bilverkstan.
Nu vill jag mest bara svära....
Att köpa ny bil var inte vad jag hade tänkt börja året med.
Min plånbok håller med.

Imorse var jag (också) skittrött, och blev sen och försökte därför vara effektiv, vilket ledde till en fläskläpp med tandborstens hjälp.
Fläsket och såret sitter dock på insidan av läppen, så det syns naturligtvis inte alls, så ingen tycker synd om mig.
Efter morgonens första jobb höll jag på att lasta in my shit i bilen igen, och lyckades på något vis välta den där jäkla förstärkarn som jag kånkar runt på vareviga dag. AJ!
Mja, det var hursomhelst vänsterfoten, så det gör ju bara ont när jag växlar. Å andra sidan gör det  s k i t o n t när jag växlar.
And, oh, jag kan knappt gå, också...

Heja!

Min bil är mig ett gissel.

Rikard Lejonhjärta hatar mig. Han älskar mig när jag tankar honom, resten av tiden hatar han mig.
Det hela började för ungefär två veckor sen, ni vet, hela cirkusen med besiktningen.

Sen dess har den hackat och hostat och bråkat med mig. Jag har blivit stående både på parkeringar och mitt i vältrafikerade korsningar.
Så när jag ändå var hemma och hostade förra veckan bad jag mina föräldrar om hjälp att få bilen till verkstan.
Det är nämligen så att bilf-n påverkar mitt temperament så illa att jag har börjat svära, och då menar jag inte kraftuttryck så som "judas" eller "sköen", utan diverse benämningar på Hin-håle själv.
Då är det illa.

Jahapp, det gick ett par dar och så fick jag hämta bilen, han gick som en klocka och jag tyckte faktiskt att det var värt 900 spänn. Nästa dag blev jag stående igen och allt var värre än vanligt. Jag hade inte mobilen med mig så i vredesmod tog jag mina bilvantar och gick hela vägen hem och rabblade svordommar, ringde hem och föräldrarna fick göra en utryckning. Naturligtvis startade bilen på första försöket, men det hjälpte knappt. Ger man gas dör motorn, ger man inte gas dör motorn, lyckas man ställa tjåken rätt kan man köra lite försiktigt, men då är det modell studsmatta.

Vi försökte muta Rikardj-veln med 98 oktan och andra mystiska substanser men han vägrade allt.

Mina nerver klarade inte mer, så vi avbröt operationen och lät det hela bero.
Mamma hade tagit semester denna veckan, så i måndags efter jobbet gick jag hem till bullerbyn (ja, alltså, det heter så) och lånade mammas och pappas stoooora bil.

Igår skuttade pappa bort med Rikard till verkstan igen.
Nu är det tal om ny förgasare...
"Kära tomten. Jag önskar mig en ny bil i julklapp. Eller åtminstone en massa pengar så jag har råd att laga skitbilen jag har"....

 

Nåja, jag vill också få sagt att det är skillnad på bil och bil.

Shit pommesfrittes!!
Jag minns inte berlingon som så stor. Hur tusan vågade jag ever övningsköra bjässen?!

Och bromsservo! (heter det så?) Det är helt galet. Och 5 växlar + back... *visslar så där töntigt*

 

Jaja, nu hoppas jag att detta löser sig på bästa möjliga sätt.

Också idag fick jag pallra mig upp på tok för tidigt, om än en helt timma senare än igår. Nåja, jag råkade trycka på snooze ett par gånger också. Och sedan har det gått i ett. Jag har pers.ass.at, vart på hälsokliniken, gjort ett musikjobb, levererat en bil och varit på en sångövning och åkt en massa buss. Sådana dagar njuter jag av, när de sammanfaller med dagsljus.
Så här års är de en smärta i stjärten.
Jag blir så oinspirerad och ledsen av kraven och stressen, som han sa, Lasse.
Men det är så. Mörkret och kylan och alla måsten tär på mig.
Det är 15 dagar kvar.
Sedan är det julafton.
Och sedan är det sommar. En vecka.

Idag var jag bra sugen på att byta bil. Som serverad på silverfat.

Okej, okej. Det var en usel blogghelg. Så att säga.
Och vecka.
Av 5 arbetsdagar förra veckan var jag alltså hemma och hostade 5.
Drygt som...sirap?

Jaha, och igår så for jag till mammons tempel för att tillbe julstressen. Väl där insåg jag att jag glömt bort att jag är folkskygg. Men det gick bra ändå, till slut. Jag fick ungefär 3 julklappar med mig hem.
Sen var det inte så mycket mer att skriva om igår. Lunch vid halv elva (på kvällen) med Shaun the sheep och half life. Bra liv.
Idag var jag då äntligen och såg på New Moon och började, ve och fasa att gråta! När jag såg Twilight påstod jag att jag inte gråtit på bio sen Lejonkungen, och ja, nu var det dags igen. Jag fick gråta mot en axel som varken var iskall eller het. Skönt det.

Ja, sen var det väl inte så mycket mer på den fronten.
Min bil funkar inte och jag vet inte vad jag ska ta mig till.
900 spänn på verkstan och bilen går (det trodde jag inte var möjligt) sämre!
Skandalf!
I fredags blev jag så arg så jag hittade mig själv skurande golvbrunnen i duschen. Inspirerad tog jag mig också an köksfläkten, och se, det skulle jag låtit bli. Jag la ner filtret i diskhon för att söka luckra upp allt fett.
När jag plockade upp skiten ur vattnet sen hade då själva filtret smulat sönder sig självt och... Jaha... jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Ja, och så är det en mystisk doft i min lägenhet. Den är inte konstant och den går inte att lokalisera. Jag tror den kommer från en vägg i sovrummet, men är det luktar isåfall bara på ena sidan. Och så fort nån annan är i lägenheten så känns den inte, men när jag är själv luktar det så starkt att jag knappt står ut.
Jag blir galen.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till!

Alltså:

• Ge mig en ny bil.
• Fixa en köksfläkt åt mig.
• Ordna ett förstahandskontrakt på en 2a utan os av kissig kaninbur.

Tack.

900 spänn pröjsade och bilen stannar ändå och vägrar starta!
Jag är så arg, så arg, så arg.

Kanske världens sämsta försök till panoramabild, men jag skiter i det.
Syftet är att visa hur tomt mitt vardagsrum är. Idag är det mitt, imorgon är det inte mitt.
Jag bor numera i den minsta ettan i galaxen, eller nåt sånt. Eller nej, men det är trångt.

Idag är jag hemma från jobben. Det är verkligen inte min grej.
Jag är rastlös och tänker att jag nog hade orkat jobba.
Men jag hostar every few minutes och blir yr av att gå från köket till datorn (cirkus 1.5 meter)
Mitt kylskåp ekade tomt och jag vågade inte ge mig ut med min skitbil och min kassa kropp, så jag använde en livlina. Ringde mamma. Hon handlade mat och kom hit, fyllde på mitt kylskåp och stoppade in falafel i bröd i min mun.

SATC rullar oavbrutet och jag vill göra något med mina händer. Ska börja med att laga symaskinsväskan, sen vet jag inte. Å-åh!

Jag är sjuk som ett stuk.
Jag var ju förkyld hela veckan, men ansåg mig som frisk om än hängig i fredags, men under kvällen hände något med min hals. Den har återställt sig något så när nu, men jag hostar och slemmar som aldrig förr.
Beter mig och tänker och känner mig som om jag har minst 39 graders feber, men termometern visar inte över 37. Ögonen gör ont, höfterna gör ont, ryggen gör ont och armarna gör jätteont. Lite ont i axlarna, mest ont i armhålorna när jag rör på armarna, antar att det är nåt med lymfkörtlarna. Det har jag inte haft nån gång förut.
Och ont i nacken...
Och ingen matlust, trött men rastlös.
Och så luktar jag illa.
God natt och krya på mig.

Jag vaknade imorse av att det rann ut snor ur min näsa. God morgon förkylning, välkommen till en ny, härlig dag med fantastiska möjligheter. En gråare dag har sällan skådats. Och kroppen värker.
Härligt...
Ja... Vad ska man säga?...
Och nyss nös jag ut 4 mandlar som jag hunnit tugga men inte svälja.

Och så tänker jag på den glada, spralliga tjejen som alltid kom med de bästa idéerna och alltid hade med sig hembakt fika. Plötsligt är hon anorektiker.
Och så den trygga, lugna och ärliga tjejen som vågar prata om privata känslor och tankar. Nu är hon inlagd på psyket, för depression...
Naturligtvis är det mest synd om dem, men shit, jag tar det så jäkla hårt... Fötterna slås undan...
Suck...

Och så han, den där sagoprinsen, hans chef tycker inte att han ska åka på solsemester i mellandagarna. Eller jo, kanske, han har inte bestämt sig än, han gör det strax innan jul. Vad är grejen med det?!  Så jäkla fegt, det är väl bara att bestämma sig, eller? Antingen behövs arbetskraften eller så gör den inte. Är det fler som söker semester borde det väl vara "först till kvarn"?...  Nä, jag fattar inte.

Ja, käre tid. Vilket praktexempel på en skitdag.
Hoppas imorn blir bättre.
God natt

Jag lyckades papercutta mig på liksom fel håll på fingertoppen, på tjock kartong...

Hmmm

1758 klev jag av bussen och ställde mig i kö utanför kyrkan på Råslätt. Vaccinationskö. Utomhus!!
Det kändes som ett bisarrt skämt, lite som Idol.
Efter knappt en halvtimma i kön fick vi veta att det inte var någon utvändig kö vid Råslättskolan. Jahapp, några av oss sprang dit, halvt hysteriska i desperation om att inte tappa sin plats i kön. Mystiskt.
I matsalen rådde kalaballik, nästan. Fullt med folk och efter ett tag fick vi nykomlingar varsin nummerlapp. 322 fick jag. Jag slog mig ned vid ett bord och fyllde i formuläret och drog upp min bok, men insåg snart att ljudnivån inte tillät läsning. En dam i röda korset-reflexväst gick runt och ropade 160. Efter en stund kom hon igen och ropade 170, ett sju noll. Jag insåg att jag hade en del väntan att göra.
Till mitt bord slöt sig ett äldre par, jag vågade inte fråga om de verkligen var under 30. Senare visade det sig att de var födda på 30talet... Nåja.
Sedan även en grabb, som väl var ett par år äldre än mig, och hans mor. Vi började småprata. På cirka 1½ timma hann vi med allt från 40talets kalla vintrar till arbetslösheten idag. Trevligt, faktiskt.
Nåja, det drog ihop sig och blev min tur.
Vid det här laget hade jag panik. Jag tycker väldigt illa om nålar I tell you, väldigt illa.
Jag klev in, tog av mig tröjan och satte mig.
När sköterskan tog fram sprutan tittade jag bort.
"Nu sticker det lite".
Jag knep ihop ögonen så hårt, så hårt. Sköterskan frågade förskräckt om det gick bra och började klappa mig på kinden. Sen var det över. Och sköterskan sa något i skämtsam ton om att hon inte hade råd att ge klistermärken till så stora barn.
Jag blev arg och gick.
Jag förtjänade ett klistermärke, Damn it!!
När jag kom ut i den råa luften utanför började jag gråta.
Jag var inte arg på riktigt, men det gjorde faktiskt jätteont och jag kände mig väldigt, väldigt ynklig.
Och detta hade jag väntat drygt två timmar på....
Nu är det väl bara att hoppas på att jag inte blir dödssjuk av vaccinet då, för det där om att man "bara ska vara glad" om man blir det, det får de allt gå längre ut i sjön med!
Imorn ska jag nog köpa mig ett par klistermärken.
Kanske med prinsessor på.

Jag ligger i en fåtölj på kontoret/personal rummet hemma hos "min" brukare. Här finns en tv med nån slags tillhörande box med en massa kanaler, och ändå finns det inget att se. Jag var förutseende nog att ta med mig min något fungerande laptop och en bunt dvder. Jag har sträckkollat på tre timmar av huset silfvercronas gåta. Svensk tvproduktion från sjutifyra. Charmigt dåligt on the verge of being bra. Nu ser jag satc the movie. Igen. Bra skit. Att blogga i mobilen är inte alldeles smidigt, men jag behöver något att sysselsätta mig med. Jag missade att få med mig något för händerna. Jag fullkomligt suger på att se på film utan att ha något för händerna. Sticka, virka, brodera... Eller blogga. Jag vill formulera en tanke, en känsla om att jag behöver nån slags förändring. Men så tänker jag att en förändring av ens boendesituation är typ en av de största förändringarna man kan göra. Just en sådan förestår och den ser jag inte fram emot ett dugg. Jul försöker vänner locka och peppa med. Och ja, det ska bli nice med jul men..... Den är liksom så given. Jag vill ha något att se fram emot. Något oväntat. Något förändrande. Jag vill tillhöra en klick. Jag vill vara satc. Ge mig ett liv, någon. Lite mer te, kanske.

Fredag kväll.
Helgen står för dörren.
25 timmarspass på jobbet, that is. Och det kunde man ju tro att jag skulle tjäna massa pengar på. Men njae.. Istortsätt inte. Pga. olika omständigheter kan man se det som att jag jobbar 25 timmar och får betalt för 2 av dem.
Det suger.
Men efteråt ska jag äta tårta, tror jag. Och bli fet.

På fredag, om en vecka, då har jag jobbat 12 dagar i rad och haft körkonsert med Py Bäckman.
Zombiestate, here I come.
Imorse läste jag ut "Hanteringen av odöda" av John Ajvide Lindqvist, so I know where I´m heading.

I ett försök att överleva beställde jag lite nya teer idag. Hur tusan karade jag mig ever genom mörka höstkvällar utan te?!

Den som någonsin påstod att vi vita nordbor skulle vara smartare än de som "bor längre söderut" måste ju ha vart så jäkla dum i huvet. Tjurskalligare och envisare möjligtivs, men inte tusan är man smart om man väljer att bo och leva i mörker och kyla 3/4 av året.....

Rött är bara rött, blått är bara blått.
Men GRÅTT är den gråaste färg som finns.
/kråkan

 

Idag är det alldeles för grått.
Imorse körde jag ut till Tenhult för att jobba lite, där låg snön vit på marken. Det var bra.
Men här i vättersänkan... Här är det bara grått...
Jag pallar inte...
Ingen matlust, ingen energi.
Istället fär scout ikväll blev jag liggande på soffan i skenet från gatlyktan utanför fönstret i drygt 2.5 timme.

Och november har bara börjat...
Jag är inte på topp... Jag gillar verkligen inte hösten, verkligen inte.

Och så ska jag gå ner 15 kilo innan jul.
Eller åtminstone innan sommarn....

Carry me to the light.