sjomajlin

jag är så förskräckligt trött på att bli besviken på mänskor...
och ändå fortsätter jag att lita....
*alla pekar på idioten*....

Johodå, helgen och nattens känningar var på riktigt. No firedrill.
När jag stressar eller har för mycket omkring mig får jag ont i halsen. Direkt. Som ett brev på posten. Varför man nu jämför med det...
Om jag inte "drar i handbromsen" då, då blir det till sist panikattacker och så pass orörlig kropp att jag har svårt att ens ta mig ur sängen för att kissa. Det har jag fått lära den hårda vägen.
I natt vaknade jag flera gånger med en svidande hals och hoppades att det bara var nattdelirium, trots att jag ju kände det igår också, i kombination med hög puls.

Well. Jobbade en timma idag sen var jag precis färdig. Körde in till stan och gick upp till kontoret, lämnade några listor, slank in på Ica på väg tillbaka till bilen, köpte juice och fil och höll på att svimma. Skyhög puls, flämtande andning, genomsvett och domningar i benen.
Jag tackade tursamt nog nej till extrajobb idag och imorn.

Nu är det nämligen jag som letar rätt på handbromsen här.
Nu: horrisontalläge med 5 strumpstickor.
Sen: tanka energi på körrepet ikväll.
När energi finnes: sluta blogga så jädra klyschigt.

There we have it.
En mugg te också, kanske.
Om jag orkar gå ut till köket.
Och tillbaka...

Jo, lite perspektiv på saker och ting får man av att hänga och äta gratislunch på ett missbrukar-hak...
Det får man faktiskt....

Det här med känsliga konstnärssjälar är väl ett ganska så vedertaget begrepp.
Idag har jag dock snubblat över obehagligt många dokumentationer som pekar på att kreativitet är nära besläktat med schizofreni. Ted Gärdestad och Vincent Van Gogh som lysande exempel...
Jag vet inte. Det skrämmer mig. Man ser tydligen ofta, som i exemplet Gärdestad, att då en individ blir allvarligt psykotiskt har ofta syskon eller nära släktingar full hälsa men ännu större kreativitet.
Här är bara en av många träffar på "kreativitet schizofreni"...

Jag vet inte vad jag ska säga...

Nu ska jag säga er ett par sanningens ord.

HÅll i dig.

Vi har rösträtt i Sverige.

Inte röstplikt. Det gör det inte mindre viktigt att rösta, nej, snarare tvärtom.

Det mesta av årets valkampanj, oavsett parti, verkar gå ut på att välja väg, höger eller vänster, det går inte att fortsätta rakt fram. Typ. Jag har i ärlighetens namn försökt undvika valkampanjen så mycket som möjligt eftersom det bara är fläsk och floskler. Låt mig citera herr Winnerbäck: Jag är trött på all valpropaganda lika billig som reklam- "vi vill ha ett bättre Sverige", åh fan...

Nej, jag tycker nog att de dryga 3.5 åren innan valkampanjen drar igång är bra mycket viktigare för att avgöra vem som får min röst.

Årets val är, hur man än väljer att se på saken - viktigt.
Mycket står på spel, oavsett resultatet.

Jag tänker bara säga åt dig att göra en enda sak.

Tänk igenom det här väldigt, väldigt noga.

Okej, en sak till. Jag vill inte höra ett enda ljud om att någon har "gjort sin plikt".

 

 

Jag har redan röstat. Mitt hjärta är grönare än mina strumpbyxor.

 

Nu blir det tyst här tills efter valet.

 

Gör nu inget förhastat.

 

Imorse kom jag hem från sommarns sista pass som semestervikarie. Efter två knäckemackor och lite kliande i huvet pågrund av korsordet som ligger på köksbordet gick jag och la mig.
Och jag drömde.
Vi var nog på scoutläger, tror jag, och skulle på nån spårning eller poängjakt, simmandes mellan öar i ett relativt strömt vattendrag. Det var vädigt mysigt och fint och bra och vackert på alla sätt och vis.
Efter ett tag så tyckte jag att tjejen jag hade framför mig började se väldigt konstig ut under vattnet. Vid nästa landstigning märkte jag att vi alla hade fått väldigt gälla röster, och att jag var mer lång-smal.
Jag anade vad som var på väg att hända, i sann Harry Potter-anda. Ja, inte så värst Harry Potter'skt egentligen, men i drömmen tänkte jag att det var så.
Ja, vi höll alltså på att förvandlas till sjöjungfrur. Fast bara när vi var i vattnet, när väl förvandlingen var skedd, då skulle vi kunna växla mellan jungfru och mänska som vi själva ville.
Nåja, ner i vattnet igen, och jag märkte att även mina tänder hade blivit längre och vassare. "All part of the change" tänkte jag, helt oskyldigt. Men då sam en fisk plötsligt förbi. Och reflexmässigt insåg jag att jag ville äta den. Rå. Levande.

Vad tusan betyder det?!

NU GÖR JAG DET IGEN!!!

Att jag alltid trillar dit!!!
Jag fastnar allt för ofta med att på facebook snoka på folk och kolla på deras bilder.
Allt för ofta är det dessutom mänskor som jag... ja, inte kanske egentligen tycker illa om, men vars blotta existens genom olika händelser och inträffanden gör mig ledsen.
Jag menar inte att jag blir ledsen för att en människa finns, det handlar om andra mäniskors val och attityder som påverkas av dessa. Så länge jag inte beblandar mig med dessa individer så är det ingen fara, men gör jag det då?
NEJ! Istället sitter jag och vältrar mig i bevis på deras existens och blir ledsen.
HELT I ONÖDAN!!!
SÅÅÅ JÄÄÄÄKLA ONÖDIGT!!!!

 

Det borde vara förbjudet för expojkvänner att kliva på samma buss som en själv dagar som dessa.

Hejhej, jag är hemma igen.
Trött men hel och någorlunda ren.
En liten sammanfattning kommer sen, först måste jag handla mat och sånt.

Men på hemvägen lyssnade jag på Christer i P3 i mobilen, det var ett nedkok av deras "6 timmar om sex" som sändes i november, och med sådant i tankarna blev jag mycket brydd över vad det var förnågot som var avbildat på sätet framför mig.

 

Jag syr täcke av alla trasiga moln

för att stoppa om dig i natt

När du somnat byter jag täcket mot mig själv

och vilar på min hemlighet

Det sägs att det är mellan femton och tjugotusen människor varje dag som kör bil med alkohol i blodet, varje dag.
Det är ungefär lika många som det finns taxibilar i Sverige.
Alltså, för varje taxibil du möter har du mött en rattfyllerist,  praktiskt taget.
I mina yrken blir det många taxibilar per dag via färdtjänsten, så den bilden stämmer inte, men ja, ni fattar grejen.

Idag när jag körde hem från jobbet blev jag lack på att vi låg, en lång rad med bilar och körde i 70 på motorvägen, till synes helt utan anledning, så jag tog en tidigare avfart för att inte jaga upp mig och blev på avfarten invinkad av en polis. Jag stannade och fumlade ner rutan, den kvinnliga polisen snudd på kvittrade "körkorts- och nykterhetskontroll" på ett så glatt och trevligt sätt att jag blev på finfint humör.
Jag fick kliva ur bilen och rota rätt på körkortet i väskor och kassar i baksätet, sen bytte konstapeln och jag körkort mot alkomätare. När jag blåst klart och såg lite sämre än förut, slängde hon ett öga på körkortet och skrattfnös "ha, har satt tummen rätt över ansiktet" varpå hon flyttade tummen så hon faktiskt såg bilden, konstaterade att det "såg ju bra ut" på både körkortet och mätaren.
"Kör försiktigt" sa hon med ett brett leende, jag kröp in i bilen igen och körde iväg.

Jag har haft körkort i två år och fyra månader och detta är första gången jag har blivit stannad.
Jag har förvisso sett fler kontroller, men fått köra förbi.
Jag vill inte klaga på polisen, jag har alldeles för dålig koll på hur mycket de faktiskt jobbar med dylika kontroller, men jag känner ändå, som den nykterist (absolutist rent av) jag är att jag inte alls skulle ha något emot att bli stoppad oftare.

Ja, det var väl egentligen det jag ville ha sagt.

Att köpa en ny tesil eftersom de andra tre inte är diskade.

Man garsoa.

Året måste ha varit 2002, det var nånstans i februari.
Jag stod i en korridor i en skola med en massa uppspelta elever rusandes runt benen.
Ruba Speciala Internatskola i Ruba, Lettland, nära gränsen till Litauen.
Åtmonstone var det då på det viset att den lettiska staten kräver att elever i första klass ska kunna läsa och skriva, kan man inte det räknas man som förståndshandikappad och skickas iväg till internatskolor som finns, ungefär motsvarande en per landskap.
På dessa skolor får barnen mat för en [latt] per dag, vilket motsvarar ungefär 20 kronor, de har alltid en säng att sova i och alltid en filt att ha över sig, och de får, enligt lagen inte agas.
Det sorgliga i situationen är att många av barnen har det mycket bättre på skolan än hos sina familjer.
På helgerna åker många av barnen hem med kinderna randiga av tårar och kommer tillbaka på måndagsmorgonen med både blåmärken och sår.
Två syskon mimade hur pappa hade öppnat en ölburk, tagit en djup klunk och sedan tagit fram käppen. Sedan berättade de, med tolkning att de fått sova på golvet i köket där råttorna kilade runt och gnagde växelvis på brödsmulor och växelvis på dem.
Hemskt men sant.
Flera av barnen på skolan var föräldralösa alternativt icke önskvärda av sina föräldrar.
Så fruktansvärt att det inte går att greppa, hur föräldrar bara kan vägra att kännas vid sina barn...
Nåja, dessa barn hamnar, oavsett skriv- och läskunskaper också på specialskolorna om ingen släkting förbarmar sig, då skolorna också fungerar som barnhem.
Tyvär är det ju också så att barnen på skolan är så isolerade från andra barn att även de barn som bara haft lite svårt med läsningen eller skrivandet blir störda i sin utveckling, i olika utsträckning.
Och, för att inte tråka ut er med politik och historik inom handikappfrågor och sociala förhållanden i sverige och internationelt så kan jag sammanfatta det med att situationen i Lettland är många gånger sämre än den i sverige.

Min högstadieskola hade ett såkallat lettlandsprojekt där vi hade dagsverken och annat för att göra livet för eleverna på Rubas specialskola lite lättare.
En del i projektet var att varje elev i Ruba får ett personligt julpaket, en bananlåda fullstoppad med härligheter.
Några klädesplagg, tandborste och tandkräm, toapapper, något enkelt smycke, några godsaker...
Jag fick en gång åka med till lettland för att hjälpa till att dela ut paketen till barnen.
Det var ett bra tag efter jul, men högtidligare stämning har jag sällan upplevt.
Byprästen var där och bad för oss och välsignade oss, barnen på skolan hade övat sånger och danser.
Och så var det dags att dela ut paketen. Totalt kaos, men tillslut hade alla barn fått rätt låda, då var det dags för eleverna att gå till sina respektive klassrum för att öppna och beskåda.
Många av barnen kunde inte bära de stora och tunga lådorna, de var för små. Lettiska barn är mindre än svenska barn för de får inte lika mycket mat. Det var väldigt påtagligt. Några av de äldre barnen frågade faktiskt, med stor nyfikenhet varför vi svenskar var så stora när de var så smala...
Nåja, vi svenskar och lärarna hjälpte barnen att kånka upp lådorna och sedan slets de upp, och då gällde det att hålla i hatten, för man rycktes åt alla håll.
Alla barnen var så glada så glada och de ville stolta dela med sig och visa vad de hade fått.
De höll upp shampooflaskor med glädje, stolthet och tacksamhet som vore den en Oscarstatyett, de strök ömt över klädesplagg, vågade knappt öppna kritaskarna...
Det är nog den stunden jag ser tillbaka på som den då jag allra mest "stod på jorden", jag blev verkligen nerplockad från mitt luftslott.

Alla barn fick, som en liten extragåva en påse med en apelsin, en klubba, ett par pepparkakor och en liten ask med russin, om jag inte minns alldeles fel.
Paketen var alla packade och inhandlade av olika svenska familjer med koppling till kungsängsskolan, och det fanns en lista att gå efter, men innehållet var ju varierande, så det fanns en poäng i att alla skulle få något gott att äta.
På skolan serveras mycket sällan frukt och särskilt under vinterhalvåret, så helt tvärtom hur det skulle utspelat sig i sverige så var apelsinen mycket högre uppskattad än de sötare alternativen.
Många åt upp den direkt.

På kvällen skulle vi ha disco i skolans jympahall.
Vi stod, jag och några svenska vänner, i korridoren och... Ja, mest hängde och försökte hålla oss ur vägen för exalterade små letter som rusade runt i vild glädje, för när som helst skulle dörrarna öppnas.
Plötsligt känner jag något i min hand, något liksom kallt och mjukt och blött.
En apelsinklyfta. En flicka i 13-14årsåldern stoppar högtidligt en klyfta i varje hand i raden av svenskar.
Någon längre bort i raden kan lite lettiska och frågor om hon ändå inte ska äta apelsinen själv, men flickan svarar generat och lyckligt att hon vill dela med sig till oss som har delat med oss så mycket till henne och hennes kamrater.
Jag insåg allvaret i situationen och log och tackade, paldies, och stoppade klyftan i munnen trots att jag inte tyckte om apelsin.
Men sen den stunden är apelsin bland det godaste jag vet. Man dauds garsoa!

Alla sagor är korta, om de är bra.
- Monica Zetterlund

Jag har en dunjacka som är lång och går ner på låren och är så varm och mjuk och skön.
Det är min första dunjacka, ty jag har egentligen aldrig velat ha någon.

När jag gick i mellanstadiet var det högsta mode att ha en bullig och varm dunjacka och de coolaste tjejerna i klassen skröt om sina nya duntäcken och dunkuddar. Jag fick prova kuddar och täcken när jag sov över hos kusinerna och tyckte inte det var ett dugg behagligt.
Fast jackorna var ju bra snygga...

I samma veva fick jag höra hur hemsk dunindustrin är.
Fåglar plockas levande, blir tillbakasatta i alldeles för små och trånga burar i väntan på att nya dun ska växa ut.
Som 10åring bestämde jag mig för att det inte är okej och att jag absolut inte ville vara en del av denna industri.
Så jag ville aldrig ha nån varm och bullig dunjacka.

Fast för två år sen fick jag ett par kassar med kläder som hade krympt i garderoben för min svägerska. I en av dem låg denna jacka. Då såg jag min chans. Denna jacka hade jag ju inte köpt. Den hade redan använts och det skadar ingen om jag också använder den, snarare gynnar det mig att jag kan hålla mig varm och go.

Jag köpte en vattenkokare idag. Bra grej ju.
När jag kom hem med den packade jag stolt upp den och läste faktiskt igenom bruksanvisningen lite snabbt, trots att jag egentligen vet hur man använder en dylik.
Trodde jag!  Shit va fel jag hade.
Jo, förstår ni. I bruksanvisningen står att vattenkokaren inte får utsättas för varken fukt eller värme.
Hah! Vilken tur jag läste, jag som hade tänkt koka vatten i den.
*Idiotförklarad*

Det ringde på dörren. Jag fick en kram, en puss på pannan, ett "det ordnar sig". Och det gör det. Det var bara en skitdag. Tänk va fina människor det finns, och att jag får ha så många av dem i mitt liv. Nu är det natt, med förtröstan om en bättre dag imorgon. God natt.